En märklig sak, Sandra Lim, översättning Lars Gustaf Andersson, Rámus

 

Poeten Sandra Lim föddes i Sydkorea, men är uppvuxen i USA, och skriver på engelska. Hon har lovordats av Louise Glück och Ocean Vuong, och gett ut tre diktsamlingar. Den senaste kom 2021, och ges nu ut på svenska i Rámus pågående projekt att lansera nordamerikansk samtidspoesi (det var så det började med Glück, tre böcker som följdes av Nobelpriset och ytterligare fyra böcker). En märklig sak är en passande titel på denna poets särskilda bidrag.

 För, strikt talat, vad är poesi? Just det: en märklig sak. Poeter tillvaratar tillfället att uppmärksamma det som inte är omedelbart begripligt eller fattbart: det udda, det kufiska, det knasiga. Men notera: det måste ske på ett sätt där du som läser inte ifrågasätter motivet eller intentionen. Få saker är så irriterande som det sökta uttrycket.

Lim har det gemensamt med många bra poeter, att hon lämnar en med många frågor. Själva poängen är nivån på de frågor som ställs. Här är det befriande att läsa dikter av någon du vet så lite om på förhand. Hon har sagt: ”poetry always alerts me to the solitariness of individual consciousness, to the mystery of other people with other subjectivities, and to the conditions and dilemmas of moving through private and public forms of life.” Det här skänker en inkluderande tonart till hennes dikter, något som härrör från den uppenbara ambitionen att förstå andra människor.

 Ett tilltal, helt enkelt. Dikterna tar sin avstamp i vem du är i världen, i förhållande till dessa andra människor. I en av dikterna återberättas ett minne från fyraårsåldern, en feber och hur den påverkade relationen till mamman: diktjaget – barnet – spottar mamman i sin feberyra, ”och hon trodde jag höll på att bli något / som hon inte kunde begripa.” Detta ”något” skulle kunna vara identiteten som poet, för min bestämda uppfattning är att det inte är något som sker när vi publicerar oss. För att åberopa Simone de Beauvoir: man blir inte poet, man föds till det.

 Detta ”något” som styr våra beslut, denna förvandling (om det ens är en förvandling), kanske formas mindre av yttre påverkan och mer av inre beslut. Lims dikter befinner sig i denna pendlande rörelse. Något sker – beroende av något annat. Vi gör saker, och dess utfall påverkas av sådant vi inte bestämmer över: vi kanske är förälskade, och det får allt vi gör att te sig främmande och i efterhand som något antingen sublimt eller löjeväckande.

 En av dikterna handlar om Jean Rhys och förlusten av skönhet (jag kan inte låta bli att erinra mig en rad ur hennes Wide Sargasso Sea: ”Perhaps all beautiful things have sad destinies”). Här yttrar hon att hon vill ha skönhet, och självmordslängtan blir ett sätt att undkomma livssmärtan:

 

Jean Rhys säger

att om jag slängde mig ut ur fönstret,

en smäll och sedan skulle jag vara befriad.

 

Man brukar inte

erkänna den här sortens

behov,

 

men anden behöver ett hus

och varats korta parad

eskorterad genom

 

ordens sorgtyngda glädje.

 På engelska: “Jean Rhys is saying / If  I could jump out of the window / one bang and I’d be out of  it. / It isn’t done / to admit to this kind / of  need, / but spirit needs a house, / and the brief pageant of  being / escorted through / the grieving joy of words / set down right.”

 Något går förstås förlorat i översättningen – mestadels den skeva, spefulla humorn. Ironin som inte leder mot cynism och kyla (dessa återvändsgränder för omogna andar). Det är svårt att riktigt få fram den direkthet som Lim skriver på. Två av dikterna heter ”Pastoral”. I den ena tecknas en kärlekshistoria som omsluter Kristevas abjektsteori, med moln av flugor, upphängda fasaner:

         Kladdiga och hungriga var vi som överhettade barn som

stannar ute för länge i regnet. De känner sig ensamma men kan inte

   sätta ord på det.

 

En gång slog du upp ett jack i huvudet. Mitt ben böjdes under mig i en ny

vinkel. Vårt begär var det största, och det mest generösa.

 På engelska: “Sticky and hungry, we were like bad-tempered children who stay out / too long in the rain. They feel lonely but have no language for it. / You once gashed your head open. My leg twisted beneath me / at a serene new angle. Our greed was largest, and most generous.”

 Det kanske är pedantiskt, men jag saknar ordet ”serene” som angivare av vinkeln. I övrigt är det en återhållsamt vacker översättning, som skickligt ger glans åt Lims säregna bildvärld där du inte ska förvånas över en blommig baddräkt som morrar. Då blir det här mer än ännu en lovvärd prisbelönt diktsamling (en misstanke infinner sig: det verkar finnas lika många litterära priser i USA som det finns författare).

 Lim skriver en obekväm, rastlös och ibland rentav olämplig poesi, som lyser klart och starkt i sina skildringar av en kärlek som ”a many-splendored thing”: ”Inget fullbordar en idyll / som att bli övergiven. […] Min egen skygghet, blek som mjöl, / kommer visa sig bestå av ett visst mått hänsynslöshet.” På engelska: ”Nothing consummates an idyll / like abandonment. […] My own timidity, pale as meal, / will turn out to hold some ruthlessness, too.”

 Det är fint, men framför allt starkt – och sant. Lims dikter saknar perfektion (tack och lov för det!), men frammanar de mest intima stunderna som finns mellan två människor, och hon bejakar sårbarheten. Hon skriver med fullkomligt ärligt uppsåt i sina redovisningar av kärlekens mångskiftande förnimmelser, och hon går djupare än blicken ser i dessa redovisningar.