Adèle Blanc-Sec. Samlade extraordinära äventyr 1, Jacques Tardi, översättning Stefan Carlsson, Cobolt

 

Det här är ett kärt återseende för den som i likhet med mig tillbringade en oförsvarlig del av barndomen och de tidiga tonåren med att plöja serier av olika slag: tidningar, album, strippar – det gällde att inte vara kräsen. Biblioteken gav också upp och hissade ned vallgraven efter att ha försökt mota Olle i grind med argument att det var fördärvlig litteratur. (Hade de fel? Juryn överlägger fortfarande.)

 Därför läste jag franske serietecknaren Jacques Tardis äventyrsserier om hjältinnan Adéle Blanc-Sec, som nu återutges på Cobolt förlag. Det blev tio album totalt, och de två första ingår i samlingsvolymen Samlade extraordinära äventyr. Därmed presenteras de i det skick de mötte den franska publiken 1976, i en bok som återger ”Adèle och odjuret” och ”Demonen från Eiffeltornet”.

 

Att äventyren med Adèle har en kvinnlig huvudperson var på den tiden ovanligt men inte unikt (från 60-talet fanns ju sf-serien Linda och Valentin, och huvudnumret i serietidningen Agent X-9 var alltid Modesty Blaise). Det går väl att se Adèle som en kvinnlig Tintin. Medan han var journalist (fast jobbade han någonsin?) är hon författare till just den typ av följetonger som hon råkar hamna i. Tardis stil är som en mörkare variant av Hergés, men det som är det huvudsakliga i Tardis verk är tidsandan.

 De två första äventyren utspelas hösten 1911, och det märks på allt från gatumiljöerna till valen av typsnitt. Det är med andra ord en mycket snygg serie som åskådliggör miljön på ett strålande sätt där Tardi strävar efter absolut realism. I någon mån påminner det lite om den franska stumfilmen Les vampires, som introducerade det tjuvgäng där Irma Vep (anagram för ”vampire”), som kom ett par år efter att Tardis serie utspelas.

 Inspirationen hämtas, enligt ett förord av Benoît Mouchart, från Edgar Allan Poe och Jules Verne. Med Poe delar han sinnet för det bisarra. Poes detektivhistorier om Auguste Dupin utspelar sig ju i Paris, och det var också Frankrike som så att säga grundlade Poes starka ställning i litteraturhistorien (ungefär som det var franska regissörer från nya vågen som upphöjde Alfred Hitchcocks status i filmhistorien). Och nog är de två historierna här sällsamma så det förslår, med ett pterodaktylägg som kläcks efter 136 miljoner år. Där flyger dinosauriefågeln strax över Paris skyar och slår ned på offer som inte anar något ont.

 Det dröjer innan huvudpersonen Adèle introduceras, men hon ges desto större utrymme i den andra serien. Berättelserna hör förstås ihop, och det ska också fortsätta så i den här serien som färdigställdes sent omsider med sin tionde installation (det ska med andra ord bli fem volymer i den här återutgivningen). Hon har ett utsökt resting bitch fice som hon konsekvent använder genom berättelsen – inte utan anledning, då hon så ofta ställs inför antingen inkompetens eller illvilja – eller svek. Här finns det gott om förklädnader, huvudbryderier och falskspel.

 Inkompetensen representeras av polisinspektören Caponi. Det är ett färgstarkt persongalleri överlag, med Adèles medhjälpare Albert och Joseph, som lätt kan tas för en variant av Dupontarna (i så fall misstar du dig grovt). Galna vetenskapsmän finns det också ett överflöd av. Där finns i det andra, mer rafflande äventyret om demonen från Eiffeltornet också en cameo av Antoine Artaud, dramatikern och skådespelaren, men Tardi missar att han bara var 15 när serien utspelar sig och knappast den smått bedagade och helskäggige skådespelaren han får vara här.

 Äventyren fylls av spänning och satir, där korruptionen inom poliskåren är främsta måltavlan. En detalj som jag rimligen inte la märke till när jag läste boken första gången (någon gång kring 1980) är att den sovande Adèle på omslaget inte är en exakt återgivning av hur hon sov inne i serien, där hon har tummen i munnen – eventuellt en subtil erotisk markör, och som förtar intrycket att hon inte – till skillnad från Linda och Modesty – görs till en sexsymbol. Eller är det en onödig brasklapp av utgivarna att påpeka att Tardis benägenhet att klä av henne endast sker för att hon gör normala saker som att ta sig ett bad? Är inte det ändå ett utslag av the male gaze?