Kycklingoratoriet, Lucie Rico, översättning Anna Mezey, Rámus

 

Varje riktig deckare inleds med ett mord. Här heter offret Théodore, mördaren Paule. Skillnaden från andra deckare: offret är en kyckling.

 

Nu får man förstås stretcha förutsättningarna om man vill kalla Lucie Ricos roman Kycklingoratoriet för en deckare. Men nog finns vissa inslag här som rör sig i den riktningen. Men allra mest är det en roman som tvärvänder på den arkaiska femöringen, som hela tiden utmanar ens förutfattade meningar, och i slutändan eventuellt kan få dig att betrakta djur och föda på ett annat sätt.

 

Som en av mina kolleger, köttätaren, ofta säger: ”Har det inte haft puls är det inte mat.” Paule håller inte med. Sedan hon var sexton har hon varit vegetarian. Nu är det enda som är kvar av mamman, kycklinguppfödaren, askan, och Paule flyttar dit för att ta hand om den kvarvarande kycklingstammen på hundratals fåglar. Maken Louis saknar henne inledningsvis, men han är samtidigt upptagen med att sälja hus till rikingar utomlands. De verkar inte heller ha någon sund relation: ”Deras gemensamma liv är konstruerat runt två ensamma själar, som om de var två vilddjur som lärt sig att leva tillsammans.”

 

Så vad gör Paule? Hon börjar slakta kycklingarna, för att sälja dem på torget. Till varje köttpåse skriver hon en kort biografi om den dödade fågeln, en slags nekrolog. Hon lär sig allt mer om djuren, studerar dem allt mer intimt, och finner frid i deras inrutade liv. Nekrologerna liknar också de texter som vi brukar för att ledsaga våra nära och kära till dödsriket. Om ”Snöret” skriver Paule: ”Hennes hjärta har stannat men hon lever kvar i våra.” Texterna betonar saker som vi lätt hittar i människors nekrologer. Någon är snäll, någon är klok, någon är lite vimsig.

 

Själv har jag varit vegetarian i några år, och minns argumentet som fördes fram av mina många vegetariska och veganska kompisar (vådan av att ha bott i Umeå på 90-talet): ”Jag äter inte mina kompisar!” Sorry, men jag har svårt att se djuren som mina vänner (ärligt: de skiter väl i mig, lite som mina kompisar också gjorde, men ack, nog om detta). Paule är också väldigt osentimental i sitt sätt att hantera djuren, som vore hon immun för deras egenskaper.

 

Det skulle också vara en orättvis förenkling av Ricos författarskap att säga att hennes uppsåt är att upprätta djuren och ge dem mänskliga karaktärsdrag. Och byborna betraktar henne med skepsis, och då sätter deckarintrigen igång, när någon först misshandlar henne och sedan attackerar kycklingarna. Hon söker hjälp hos Fernand, en märklig man som ser ekonomisk potential i Paules idé med kycklingarnas biografier. Folk vill väl lära känna det de äter.

 

Eh, verkligen? Mer tror jag att de flesta nöjer sig med mat som är processad så mycket det bara går, till nuggets-form, så slipper de tänka på att de äter något som har varit levande. Indirekt kan Rico sägas vara ute i samma ärende som Sara Danius i essän Husmoderns död. Vi kan inte längre slakta och ta till vara djur, förutom när den paketerats till oigenkännlighet i affärernas kyl- och frysdiskar.

 

Romanen blir allt mer skruvad ju längre intrigen fortlöper, för att så småningom gå helt överstyr. Eller om den går i stå. Fast gör den det? Är det inte hellre så att den visar att vi har fått sämre tålamod, att det är så här romaner såg ut innan vi blev helt splittrade och ofokuserade, när vårt attention span kortades av alla digitala distraktioner?

Bybornas aggressiva bemötande kan förklaras av att de ställs inför något de inte förstår eller varit med om tidigare. Och det är onekligen en originell och absurd idé. Tänk bara: att föreställa sig att djuren har – en själ! Denna rörelse mellan djur och människa går åt båda hållen.  

 

Så blir Ricos roman experimentell utan att det blir onödigt spretigt eller osammanhängande, lite som i Marie Darrieussecqs mästerverk Suggestioner, eller någon av Angela Carters romaner. Det rör sig då om författare som främmandegör världen utan att göra den obegriplig eller absurd.

 

Rico ger sig inte, utan fortsätter utforska romanens möjligheter när hon låter skeendet närma sig allt mer olustiga utfall. Det finns också i dess grundklang en sorg som härrör från Paules förhållande till modern, som kanske aldrig älskade sitt barn lika mycket som hon älskade sina djur. Som när dottern beklagade sitt förnamns intighet, och mamman svarade: ”Det var svårare att komma på ett namn till dig än till en kyckling. När du föddes uttryckte du ingenting.”

 

Paule blir allt mer involverad i sitt projekt, och allt mer distanserad från sitt gamla liv. Blir hon därmed succesivt galen, eller har hon varit det redan från början? Det är inte alltid helt lätt att förstå vart Lucie Rico är på väg med sin roman, och det är en av de saker jag uppskattar mest  med den – dess oförutsägbarhet. Men det är också ett fint porträtt av en kvinnas försök att skapa mening i en tillvaro som slagits sönder och fortsätter att skapa kaos.