Köldens bok, Antonio Gamoneda, översättning Magnus William-Olsson, Aska

 

Den flitige Magnus William-Olssons senaste insatser är en översättning av den spanska poeten Antonio Gamoneda. Köldens bok utkom ursprungligen 1992, och är hans tredje på svenska, efter två titlar på Tranan under 00-talet. Lustigt nog delar han det ödet med slovenske poeten Aleš Šteger, det vill säga två böcker för nästan tjugo år sedan som först nu följs upp av en tredje (jag skriver om honom på tisdag).

 

Säg någon i den svenska kulturvärlden som lika konsekvent som William-Olsson varit så outtröttlig i sitt arbete för att stärka poesins roll i samhället. Jag lovar att du behöver tänka riktigt länge. Här kallar han översättningen – som bara är en av hans många bisysslor – för ”den mest uppriktiga formen av litteraturkritik”. I någon mening är väl all läsning en slags översättning. Och nog går det att hitta ett släktskap mellan hans egen poesi och Gamonedas. Ledorden stavas innerlighet, sinnlighet, passion.  

 

Efter en tidig debut tystnade Gamoneda länge som poet. Svaret infann sig när landets general Franco hade dött 1975. Det gick inte an för honom att publicera sig så länge diktatorn fanns i livet. Dikterna i den här bokens sju löst sammanhållna partier utför en rörelse mellan metafor och sakförhållande, mellan det abstrakta och det konkreta. Jag märker att jag ofta uppnår det som i serietidningens värld (Kalle Anka) skulle stavas ”GULP!” Alltså, en hård sväljning: ”jag tänker på regnet, på avstånden som raseriet genomkorsat”, som han skriver i en av de inledande dikterna.

 

Ja, dikterna rör sig också mellan det milda och det hätska. Bildspråket kan bli halsbrytande (obs att ”halsbrytande” är en metafor i det här exemplet!). De våldsamma övergångarna maskerar en sorgsenhet, som förstärks av det återkommande ordet ”melankoli”. Fast Gamoneda jobbar frenetiskt och medvetet med den typen av upprepningar som i ett annat sammanhang kunde kallas tjatigt. Hans dikter vilar i sin egen klarhet: ”Fånga dödsångestblomman. Ännu / finns fukt i askan du älskar.”

 

Metaforer ska ha den egenheten att vara på en och samma gång oväntade och helt självklara. Man ska begripa dem, men ändå uppleva dem som unika och nyskapande. Mer utsökta än sökta, för att tala med den danska poeten Søren Ulrik Thomsen. Det sägs att Tomas Tranströmer uppnådde mästerskap i konsten att leverera dessa metaforer som klarade av att vara både originella och fattbara. Förlåt om jag själv blir tjatig här, men det måste sägas att Gamoneda vill något annat än Tranströmer med sina metaforer (blir inte den svenske metaformästaren lite förutsägbar med sina rebusar som alltid har ett svar?).

 

Gamoneda är vildare, mer kryptisk, och investerar mer av sina privata farhågor och låter sina egna neuroser breda ut sig. Därför blir hans korta och aggressiva dikter nerviga, såriga, febriga, och inte den form av uppvisning som jag – tyvärr alla fans – tycker Tranströmer så ofta hamnar i. Jag kan inte läsa honom utan att känna doften av cirkus-popcorn. Där rör sig Gamoneda mot det oinfriade, mot en förtvivlan som inte når försoning. Oftast är hans dikter korta, men en något längre dikt som liknar prosadikten kan illustrera hans mörkare teknik:

 

Varje morgon släppte han stål och tårar i bäckarna och övade fåglarna i vredens sång: den klara bäcken åt den ljuvligt enfaldiga dottern; det blåa vattnet åt kvinnan utan hopp, som luktade av svindel och ljus, ensam i kloaken mellan vita flaggor, kall bakom tyget och den nu kärleksfulla ögonlocken.

 

För mig blir det här en mer fascinerande dikt, som helhet. Gamoneda skriver om ormar och oro, om vita vintriga visioner. Det slickas en hel del, och han ger språk åt naturens åtbörder, med namn som fästs vid vindarna och ansikten som fästs vid regnet. En nyckel till hans poetik finns i en lakonisk summering: ”Nu känner jag gränsernas renhet och min lidelse skulle inte finnas om jag visste dess namn.” Men hans nycklar passar bara till gåtfulla lås. Dikterna formar hårda kärnor som är svåra att forcera, men desto lättare att bara vistas vid, för att upptäcka hur Gamoneda har format osynliga länkar mellan dikterna. Dessa länkar aktiveras av glömska och negationer, men lika mycket av en barsk humor som ställer sig ansikte mot ansikte med åldrandets villkor.

 

Det är en stark samling dikter, som visar en poet som trivs med att ingå i en modernistisk tradition. Det här innebär att vana poesiläsare kommer att känna sig väl införstådd med hans metod, men också upptäcka hur mycket det går att åstadkomma också med verktyg som har nötts av föregångares användning. Det kommer an på hur djärvt poeten handskas med dessa verktyg, och Gamoneda är en modig poet.