Den sista idealisten. Viktor Rydberg och hans tid, Anders Burman, Norstedts; Viktor Rydberg. Nationalskalden som formade det liberala Djursholm, Carin Bergström, Langenskiöld

 

Två nya böcker om Viktor Rydberg bestrider att han är så bortglömd som det ofta påstås. Carin Bergströms bok om skaldens sista år är en bagatell, medan Anders Burmans biografi är medryckande och initierad.

 

Om det finns ett värre öde än att vara en bortglömd författare från 1800-talet så är det väl att inte vara en bortglömd författare från 1800-talet. Viktor Rydberg tillhörde under större delen av 1900-talet den obligatoriska läsningen i gymnasiet. Det brukar anföras att hans språk är för tungrott för nutida läsare, men det är en klen anledning att överge honom: varför skulle vi begära att en författare från äldre tider anpassade sitt språk till våra ideal?

 

I höst utkommer två böcker som aktualiserar Rydberg, och åtminstone för stunden vederlägger teorin om hans bortglömda status. Carin Bergströms bok Viktor Rydberg handlar om hans sista fem år som portalfigur för det nya samhälle som växte fram i Djursholm på 1890-talet, och Anders Burmans Den sista idealisten är en regelrätt biografi, faktiskt den första ordentliga biografin om Rydberg sedan Karl Warburgs standardverk från 1900.

 

Burman tar ett ordentligt tag om Rydbergs gärning som författare och intellektuell, men också om tidsepoken, som får sin bildningshistoria i breda penseldrag. Det är idéhistoria i sin renaste form, och mycket lärorikt. Jag kunde i och för sig ha avvarat en del högtravande jämförelser där Rydberg inte enbart ställs i paritet med Goethe, utan även med Darwin, Marx och Nietzsche.

 

Bortsett från detta, och lite allmänt slarv (som att Darwins boktitlar stavas fel och att Edgar Allan Poes dikt ”The Raven” dateras fel), är det en medryckande och läsvärd bok. Ibland kanske lite för medryckande och talspråkligt skriven, eller missade jag mötet när det bestämdes att biografier ska skrivas så här slängigt och pratigt? Slarv finns det också i Bergströms betydligt kortare bok, inte bara i boktitlar som blir helt fel utan också att Rydbergs fru Susen råkar bli elva år äldre än hon var i verkligheten.

 

I Burmans omsorgsfullt skrivna biografi tecknas porträttet av klassresenären Viktor Rydberg, som kom från knapra förhållanden i Jönköping med en mamma som dog i kolera när han var fem år gammal. Det var tack vare stora egna ansträngningar som han i stort sett självlärd nådde samhällets topp, som bland mycket annat ledamot i både Riksdagen och i Svenska Akademien.

 

Finkänsligt reder Burman också ut de sedan länge omdebatterade homoerotiska skildringarna i Rydbergs skönlitterära verk. Han lovsjunger ofta pojkars och mäns kroppar, men eftersom vi inte kan veta vad det innebar i praktiken kan vi lika gärna avstå från att spekulera eller entydigt ta ställning, verkar Burman mena. När han femtio år gammal gifte sig var det knappast en himlastormande kärlekshistoria: ”Någon form av tycke uppstod men utan häftiga passioner, i alla fall inte från Rydbergs sida”, som Burman torrt konstaterar.

 

I Rydbergs politiska gärning stödde han inledningsvis kvinnokampen, men det var en linje han skulle överge, och det är återkommande i biografin, hur Rydberg blir allt mer konservativ med åren. Burman kallar honom för idealist, och till de berömvärda insatserna hos Rydberg hör att han stred hårt för religions- och tryckfrihet.

 

Det råder enighet att Rydbergs språk i för hög grad gjorde sig beroende av 1800-talets tillkämpade och invecklade meningsbyggnad. Till det hör att han periodvis vägrade använda lånord, något som ytterligare förstärker intrycket av en svårläst språkhantering. Men det här gäller prosan: som poet finns det stunder där Rydberg faktiskt är värd att läsas.

 

Inte endast för jullovs-bangers som ”Tomten” och ”Betlehems stjärna” (”Gläns över sjö och strand”). Med ”Den nya Grottesången” har han bidragit med en mycket tidig kampdikt, med sitt tidlösa budskap om materialismens cyniska utnyttjande av idealistiska drömmare. Också i flera andra dikter – Burman citerar några av dem – finns ett temperament där grubbleriet inte enbart leder till inåtvända och begränsade insikter.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2024)