Den förlorade sonen, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Bonniers

 

Höstens mest omtalade diktsamling är nog Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debut som lyriker efter tre prosaböcker. Den förlorade sonen har säkerligen också gått ut i en större upplaga än Bonniers övriga poesiböcker i år (av veteraner som Lennart Sjögren, Göran Sonnevi och Jesper Svenbro, samt Hanna Rajs, Malte Persson, Gustav Sjöberg, Agnes Gerner, Linus Gårdfeldt och Åsa Maria Kraft). Förtjänar den det? Nja, va?

 

Författare blir inte kändisar – om de inte heter Camilla Läckberg (men är hon inte mer en industri än en författare?) – men Ringskog Ferrada-Noli är en offentlig person tack vare sin podd med Liv Strömquist, En varg söker sin podd. Och nog bidrar det till allmänintresset, att hon är ett bekant namn. Men poesin får inte vara nödbedd: när den får genomslag och skapar en buzz, då är det bara att tacka och ta emot!

 

Allmänintresset kanske också motiveras av att författaren öppnar för en självbiografisk läsning, med inslag av en bror som dog ung (hon berättade om det i sitt sommarprogram i år), ett missfall, samt en skilsmässa. Att därifrån göra den strikt självbiografiska tolkningen, som har råkat ske i någon recension nyligen, är däremot att göra det lite väl enkelt för sig.

 

Diktsamlingen berättar om en mamma som sviker sitt mammakontrakt. Det börjar med att hon oroar sig för en orosanmälan, att hon inte klarar av att ta hand om sina barn. Hon är gravid, men får missfall, träffar en älskare och väljer bort fredagsmyset för att ligga med en ung student på SU (Stockholms Universitet).

 

Omslaget gör en juxtaposition av titel och motiv. I bakgrunden Michelangelos berömda pieta, med den döda Jesus i Marias famn. Den finns i Peterskyrkan i Rom, och jag har nog aldrig någonsin upplevt ett kraftigare Stendhal-syndrom än när jag ställdes inför den. Den är här färgsatt i neonfärg, vilket får den att likna kitsch. Ett slags helgerån både religiöst och estetiskt. Titeln Den förlorade sonen handlar dock om ett annat motiv i Bibeln, så det är en något oväntad koppling som görs.

 

Det är mycket som ska pressas in i samlingen: ätstörningar, otrohet, ålderskris, suicidtankar, självskadebeteende, romantik. Det vore en överdrift att hävda att allt Ringskog Ferrada-Noli rör vid blir till glimrande poesi, men trots allt visar hon ett sorgens läckage, och hon visar också att vi är helt vidöppna och hjälplösa inför denna sorg. Hennes bok är sårig och sorglig.

 

Det här är en mycket ojämn bok som uppmuntrar de tvära kasten, men detsamma kan sägas om de tre romaner Ringskog Ferrada-Noli gett ut. Jag har gillat dem alla, men med stora förbehåll, och det är ingenting som ändras när hon skriver poesi. Den är slängig och – givetvis medvetet – slarvig, men samtidigt finns oerhört starka och träffsäkra bilder på så många ställen att det är lätt att bli hänförd. Som den här vackra Stockholmsexteriören:

 

Det var bostadsrätt och snö

Och gator

Och knarket föll

Och lyckan sjönk

Och snön föll utanför i stora flak

Som laxens silverfjäll

Snön föll som miljonprogrammets mjäll

Och bilar och bussar och mina andra barn

Min make

allt fanns kvar.

Allt fanns kvar och gick sönder

 

Det finns genom hela den berättande tråden viljan att lämna, att försvinna. Det är en rimlig längtan, och en erfarenhet som behöver förmedlas. Slarvet kan fungera avväpnande och som ett sätt att förebygga kritik, ungefär som en dålig bilförare som släpper ratten för att utbrista: ”Kolla, jag håller inte ens i ratten, det är inte jag som kör, så nu får du sluta säga att jag kör dåligt!” Betyder det att Ringskog Ferrada-Noli skriver dåligt? I en mening, ja, men egentligen tycker jag att det är uppfriskande med hennes nästan provocerande slapphet, även om det finns partier då min läsning glider och saknar fotfäste. Jag förlåter dessa ställen, eftersom det som helhet finns ett schvung i hennes skrivande, som jag skulle sakna om det inte förverkligades.

 

Det är inte svårt att tänka sig Ringskog Ferrada-Nolis kantighet fungera på en stand up-scen. Hon är rolig på ett lite elakt, lite aggressivt sätt – och det är också på gränsen till det obehagliga. Några få exempel: ”Forskning visar. / Det var ingenting, forskning visar bara. Som en klocka.” ”Jag kan inte säga till unga män att jag älskar dem. / Men jag gör det. / Det är det enda som får mig på gott humör.” ”Jag trivs rätt bra med att vara pervers det är de andra som har problem med det.” Jag skulle skratta! Som hon själv säger: ”hejdå nu ska jag stiga ner i helvetet”. Så här rolig har svensk poesi inte varit sedan Kristina Lugn.