Vaxbarnet, Olga Ravn, översättning Johanne Lykke Naderehvandi, Wahlström & Widstrand

 

Är skönlitteratur ett spökskrivande? Hur fungerar inspiration? Vems röst är det som talar i texten: intuitionen, fantasin, inbillningen? Och varifrån kommer denna röst: inifrån författaren eller utifrån det omgivande samhället, en konsekvens av antingen spontana inre krafter och drifter eller av konventioner och systematik som  är inlärd?

 

Jag är osäker på om vi ens vill veta svar på de här frågorna. Olga Ravn, dansk författare som allt mer framstår som en av den skandinaviska samtidslitteraturens största stjärnor, har i alla fall ett eget svar på inspirationens källa: den kommer från en liten docka, stor som en underarm, skapad av bivax. I romanen Vaxbarnet (som kom på danska i fjol) ges dockan – kusligt placerad mittemellan barnet och dockan – en röst: ”Jag känner människorna väl, men de känner inte mig. Jag är en bild i brist på ett barn.”

 

Enligt Borges, den argentinske illusionisten, skulle en gåta som handlar om schack innebära att ordet ”schack” var ett förbjudet ord. Hos Ravn är gåtan feminism, och därmed behöver hon inte nämna ordet en enda gång. Händelserna utspelar sig i 1600-talets början, med danska häxprocesser riktade mot adelsdamen Christenze Kruckow, som avrättades som häxa tillsammans med de anklagade kumpanerna Dorte Kjærulf, Apelone Ibsdatter, Maren Kneppis och Ousse Lauridsdatter. Dockan tillhör Christenze, men den kan också förflyttas och ibland rentav existera innanför skinnet på andra människor, där en av dem är den danska kungen.

 

Dockan eller (vax)barnet blir ett exempel på att det som inte lever i vår mening kan tillåtas existera genom århundradena. Genom berättelsen finns flera exempel på att vaxbarnet talar, utan att någon lyssnar. Så, har hon i egentlig mening någon röst? Det öppnar för en filosofisk fråga, i stil med den om trädet i skogen: om det faller utan att någon hör det, har det då åstadkommit något ljud? Alltså: har vaxbarnet en röst, om ingen lyssnar?

 

Successivt växer rykten om trolldom fram, och Christenze tvingas fly med sitt vaxbarn, för att infångas och ställd inför en domstol (som utgör halva romanen). Med hjälp av tortyr skapas vittnesmål av tvivelaktig börd. Vaxbarnet blir ett substitut för den barnlösa Christenze. Vad de ägnar sig åt, kvinnorna när de samlas? Deras mer eller mindre oskyldiga lekar av erotiskt slag väcker illvilja hos de beslutsfattande männen, och så kan hela apparaten med förföljelser ta vid.

 

Är det inte typiskt? När kvinnor organiserar sig blir de misstänkliggjorda, ett tema som är tidlöst. I mitten av 1800-talet skrev Nathaniel Hawthorne The Scarlet Letter, som tidsmässigt utspelar sig strax efter Ravns roman, och läsekretsen andades ut inför dess kritik av bigotteriet och hyckleriet, eftersom de inte kunde föreställa sig att Hawthorne kritiserade sin egen tid: den handlade ju om bannlysningar och slut-shaming för 200 år sedan! Något liknande gäller för Ravns bok, vars tema inte är främmande för vår egen tid.

 

Kvinnorna i romanen hotar underförstått den manliga hegemonin. Så sett blir det en roman om makt och rädsla, men också om missunnsamhet och hat. Ravn inflikar trollformler som på något sätt underminerar den realistiska ramen, och får romanen att bli något helt annat än en korrekt återgivning av vad som egentligen utspelade sig under häxprocesserna på 1600-talet. Och vaxbarnet blir en röst för det som inte kan delta på människornas villkor, en röst från det som utgör själva fundamentet för vår existens – jordens egen röst.

 

Mer och mer framträder vaxbarnet i den här exotiska (hexotiska) romanen som en farlig faktor som med opålitlig energi följer händelseutvecklingen. Inte som en neutral betraktare, även om hon (den?) säger sig vara oförmögen till lycka, bara till längtan. Vi ska inte heller känna oss allt för säkra på att vi är befriade från dess inflytande: ”Inget vaxbarn är bara en docka. Varje vaxbarn har människornas delar i sig.” Det förekommer ett växelspel mellan det realistiska och det påhittade, eller vi kanske ska kalla det för ”det tänkbara”. Ravns landsman, Rasmus Daugbjerg, har gjort en likartad utflykt i det övernaturliga med den sorgliga romanen Troll. Den fick många svenska läsare, något jag också unnar den här lika utflippade och tänkvärda sysslingen.

 

Olga Ravn har utgått från autentiska dokument, och sättet hon tänjer på romangenrens förutsättningar är avsevärt mer intressant att följa än hur hon har tricksat med de historiska källorna. Det här är en uppenbar litterär fantasi – vaxbarnet är resultatet av en smula magiskt tänkande – och vänner av de populära kategorierna true crime och historisk roman kommer säkerligen att bli besvikna över hur okonventionellt Ravn behandlar sitt material. Vi som tycker att fiktion ska hålla sig till vad som helst förutom den bokstavliga sanningen är bara att gratulera. Det här är en roman för oss, och den är tamigfan magisk.