Hjalmar Söderberg går igen – och igen

 

Vore jag benägen till lama ordvitsar kunde jag kalla det ”Helga-rån”. Två gånger om i höst blir nämligen Hjalmar Söderbergs romankaraktär Helga Gregorius huvudperson i romaner skrivna av svenska författare. Dels Bengt Ohlssons Helga, dels Åsa Nilsonnes Fru Gregorius. Hur är det nu, åker de snålskjuts på Doktor Glas, den kanske mest utsökta svenska romanen? Eller kan man säga att ändamålet ”Helga-r” medlen?

 

Kanske Söderberg får skylla sig själv, när han inte kunde låta sin mordiske doktor vila i frid, efter att ha avslutat Doktor Glas 1905. Söderberg tog som vana att återanvända sina romankaraktärer. I Doktor Glas förekommer således Martin Birck från den föregående romanen Martin Bircks ungdom, och tidningsmannen Markel återkommer i den följande, Den allvarsamma leken. Glas själv återuppstår som pratkvarn i novellsamlingen Jahves eld från 1918.

 

Copyright/foto: Patrick Miller

Ändå dröjde det nästan hundra år innan Bengt Ohlsson knackade på kistlocket till den mördade prästen. Ur graven steg inte det sexuella rovdjuret från Söderbergs roman, utan en vimsig, beskedlig farbror. Belöningen blev ett Augustpris till romanen Gregorius 2004. Nu är det alltså prästfrun som plockas upp.

 

Drygt trettio år har gått, och Helga är gift och utöver de gemensamma barnen finns dottern Signe, som hon ljugit för under hela hennes liv, och påstått att det är pastorn som är hennes pappa. Vi som läst Söderbergs roman vet förstås att det är Helgas älskare, strebern Klas Recke, som är den biologiska pappan. När Glas dör hittas hans dagbok, och då tvingas Helga konfrontera den sanning hon undanhållit.

 

Åsa Nilsonne i sin tur skildrar händelseförloppet den varma sommaren när hennes man mördades genom Helgas perspektiv. I denna omtolkning är hon djupt förälskad i sin präst, men ljuger för doktor Glas eftersom de är barnlösa. Hon utser Recke som pappa, men föraktar honom. När hennes man dör är hon helt oförstående.

 

Tidigare kallades det ”fan fiction”, att skriva vidare utifrån en redan existerande romanvärld. Till största del är det ett skrivande som skett på internet, men undantag finns – tänk bara på David Lagercrantz och Karin Smirnoff som skrivit vidare på Stieg Larssons Millennium-böcker. På 60-talet bearbetade Jean Rhys Charlotte Brontës roman Jane Eyre. Sargassohavet skildrar bakgrunden till den inlåsta kvinnan på vinden, och är ett mästerverk som lyckas belysa och problematisera Brontës roman.

 

© Foto Lars Werdelin

När Ohlsson för tjugo år sedan skakade liv i Söderbergs romanvärld var han inte den förste att göra så. Redan 1973 skrev Gun-Britt Sundström För Lydia, som återberättade Den allvarsamma leken ur kvinnans perspektiv. En fantastisk roman, kan tilläggas. Senare under 00-talet, efter Gregorius, utkom också en följd romaner med Helga Gregorius som huvudperson, däribland Bjarne Moelvs Helgas offer, Birgitta Lindéns Jag, Helga Gregorius och Helena Siganders Dosan: Helga Gregorius berättelse. Alla lika lättglömda.

 

Kerstin Ekman utkom 2009 med Mordets praktik, som originellt nog lät Söderberg träffa en läkare som berättar historien om den vedervärdige prästen och den olyckliga hustrun för honom, och därmed inspirera författaren till romanens handling. Det är, efter Gun-Britt Sundström, nog den enda riktigt lyckade exemplet på fan fiction med Söderberg som förebild.

 

Nu kan konstateras att Bengt Ohlsson har ödslat 799 monotont skrivna sidor på att plundra Söderbergs roman (som på 150 sidor lyckas förmedla avsevärt fler insikter om människan). Nilsonnes tunna och flyktigt skrivna kortroman å sin sida gör knappt något intryck alls. Hade dessa romaner inte handlat om Söderbergs roman skulle jag troligen inte ha läst dem alls, så – ja, jag gick väl i fällan. Juryn till Augustpriset får gärna vila på hanen den här gången.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/8 2024)