Aska i munnen, Brenda Navarro, översättning Hanna Axén, Tranan

 

I februari skrev jag en krönika i Jönköpings-Posten om den våg av latinamerikansk litteratur som vi kunnat följa de senaste åren. Hade mexikanska Brenda Navarro vid det laget fått sin roman Aska i munnen översatt hade den haft en självklar plats där, bland namn som Schweblin, Melchor, Luisielli, Zerán, med flera.

 

För nu finns den i Hanna Axéns svenska översättning, och tack vare ett av de många mindre förlagen (Tranan den här gången) görs ett gediget arbete i att bredda det svenska litterära fältet. Navarros roman inleds med att en kvinna tänker på sin brors självmord, och avslutas med en formulering som plockar upp tråden från denna inledning. Hur låter det när en kropp faller till marken? Så här:

 

som när en glasruta går sönder och bitarna tränger in i en sandsäck, plötsligt, oväntat, utan förvarning. Dovt, övertygande, revben och lungor mot asfalt. Så här: duns. Nej, så här: duuuns. Nej, så här: bang. Nej, så här: bam, booom. Nej, så här: paaang, smock, krasch, tjong, tjoff, gruuum, grrr, grooo ...

 

Traumat bearbetas sedan under romanens gång av systern, och vad som framträder är långt ifrån något idylliskt eller problemfritt förhållande mellan de två, utan ett som är präglat av misstankar, slitningar, svek och bråk. Brodern, Diego García, älskade Vampire Weekend, och deras låtar, främst från skivan ”Father of the Bride”, förekommer som dolda eller angivna citat. I låten ”Sympathy” förekommer en karaktär med detta namn, men det kan förstås vara Navarros sätt att med namngivningen ge brodern en hemvist i det han älskade mer än något annat.

 

Deras mamma flyttade från Mexiko till Madrid medan de fortfarande var små, för att tjäna pengar. När de blivit vuxna ansluter de själva till Spanien och systern börjar jobba som hemhjälp åt olika kvinnor, mestadels i Barcelona. Där blir hon livegen och å det grövsta utnyttjad av arbetsgivare som – för att ta ett exempel – försöker få henne att betala med egna medel den avlusning, en kostnad på 90 euro, som deras mamma är i skriande behov av. Och rasismen ställs i helt öppen dager mot deras mexikanska ursprung. Tillsammans med några andra i samma ställning organiserar de sig i en löst sammanhållen förening vid namnet ”Kusinerna”, men motståndet är förstås lönlöst mot kapitalismens starkare strukturer.

 

Navarro ger kvinnan ett språk som är i spillror, och detsamma gäller hennes känsloliv. Hon anstränger sig för att förstå det som inte går att helt förstå – någons självmord – men det är klart att bakgrunden i Mexiko har satt sina spår. Där fanns en våldsbenägen vardag och en otrygghet som förstås måste utgöra en delförklaring till sonens beslut att ta sitt liv. Genom familjehistorien löper olika former av övergrepp, och hur alla tvingas omge sig med ett skyddande skal av tuffhet för att uthärda misären.

 

Ett sätt för kvinnan att uthärda blir att träffa en hopplös skotte vid namn ”Tom-Tomás”, en snål mansplainare som endast duger till att knulla med, och knappt det. Men den fattige kan inte vara nödbedd. Navarro visar tydligt vad som sker med den som hamnar i utsatt läge – du förhårdnar, blir cynisk och egoistisk. Och den som inte kan bli älskad måste nöja sig med att bli föraktad i slutändan. För systern, som är värd ingenting i sina egna ögon, blir det illa bemötandet inget som bekommer henne.  

 

Mellan henne och brodern bildas ändå ett band, trots att han konstant stjäl pengar av henne. Rimligtvis torde mammans flykt från dem när de var barn ha satt sina spår också. Nog finns det också ett korn av sanning i det tillfälle när han ondgör sig över att ha blivit familjens slagpåse och syndabock, att hans dåliga självkänsla inte enbart är hans egen förskyllan.

 

Det här är en sorglig bok som samtidigt är styrd av sitt ilskna temperament, av bråken mellan syskonen men också av de orättvisor hon får utstå i sitt arbete att ta hand om rika familjers äldre oönskade familjemedlemmar när de blivit gamla och skröpliga. I Navarros skildring av dessa gamla finns både ömhet och klander. Hon lyckas också skriva om eländet utan att det blir ett frosseri eller den enahanda misery porn som annars alltid är en enkel utväg för en författare.

 

Och saknaden som systern trots allt känner efter brodern blir mer gestaltad än enkelt beskriven – håll till exempel utkik efter de ögonblick när titeln, Aska i munnen, får sin förklaring. I stället för bitter blir hon mer en förmedlare av den undertryckta vreden som behöver kanaliseras för att vi inte ska förtäras av det negativa som omger oss och som sipprar in i våra liv. På ett vackert och övertygande sätt tecknas ett porträtt av en kvinna som navigerar genom kränkningar och förnedringar, och utifrån det ändå försöker upprätthålla sin värdighet och integritet.