Kew Gardens, Virginia Woolf, översättning Alva Dahl, Novellix

 

Fjärde gången gillt blir det för Virginia Woolf i det korta formatet som förlaget Novellix sedan 2012 gett ut drygt 200 titlar. Till de tidigare – Lappin och Laponova från 2016, Arvet från 2017 samt Änkan och papegojan från 2022 – läggs nu Kew Gardens, en av hennes mest kända noveller. Den är kortare än de tidigare, så antingen får man vara en komplettist eller branog nyfiken på den här författaren för att punga ut vad som borde vara rimligt pris för en hel pocketbok (Novellix häften liknar mer de gamla Pixi-böckerna).

 

Liksom för den första novellen har Alva Dahl översatt. Hon är följsam mot originalets smidiga rytm, och det kan inte nog betonas hur viktig denna frisläppta och sinnliga rytm är och hur beroende den är av att språket tillåts dansa fram över boksidan. Så här lyder Woolfs första mening:

 

From the oval-shaped flower-bed there rose perhaps a hundred stalks spreading into heart-shaped or tongue-shaped leaves halfways up and unfurling at the tip red or blue or yellow petals marked with spots of colour raised upon the surface; and from the red, blue or yellow gloom of the throat emerged a straight bar, rough with gold dust and slightly clubbed at the end.

 

När Margareta Ekström översatte de samlade novellerna 1990 gör hon så här:

 

Ur den ovala rabatten höjde sig hundratals stjälkar som bildade hjärtformade eller lansettliknande blad halvvägs upp mot toppen, där röda, blå eller gula blomkalkar slagit ut, prydda med små upphöjda färgstänk. Och ur det röda, blå eller gula gapets dunkel sköt en rak ståndare fram sin guldpudrade klubba.

 

Inte alls tokigt, även om det går att ha synpunkter på otyget att stycka den solitära meningen till två obalanserade meningar.

 

I Alva Dahls behandling:

 

Ur den ovala rabatten reste sig omkring ett hundratal stjälkar som halvvägs upp virade in sig i hjärtformiga eller tunglika blad och på toppen vecklade ut röda eller blå eller gula kronblad med upphöjda färgstänk på ytan; och ur halsens röda, blå eller gula dunkel reste sig en rak stång med grovt, gyllene stoft och en något klubbformad avslutning.

 

Dahl bevarar också originalets färgsättning med det lilla men viktiga ordet ”eller”, som förstärker intrycket av en berättarröst som tvekar mellan de olika färgerna. Det är pedantiskt att anmärka på detaljer, för som helhet fungerar Ekströms översättning av de 46 novellerna i boken Samlade noveller och prosaskisser.

 

I novellen är det en varm julidag, och berättarrösten rör sig kring trädgården Kew Gardens utanför London på Woolfs typiska sätt mellan olika karaktärer. Där finns Simon, som tänker på Eleanor som han kunde ha gift sig med men som går med Lily vid sin sida (Lilja!), och deras två barn. Hon i sin tur tänker på en kyss hon fick av en äldre dam – subtilt smyger Woolf ofta in ett lesbiskt tema i sin prosa. Där finns också två män, William och en namnlös (gubbe), en ”fet och klumpig” kvinna, ett ungt par som grälar om var de ska dricka te och vad det kostar, samt en snigel.

 

Men måste Woolf skriva ”fet och klumpig”? I originalet står det något mildare ”stout and ponderous”. Hur övfersätter Ekström? Jo, ”stor och tung”. Det är kanske onödigt hårt att kalla någon fet ändå. Woolf var ofin i språk och värderingar, ja, men i det här exemplet är jag benägen att försvara henne från anklagelser om fat-shaming.

 

Genom sin inåtriktade teknik skapar Woolf en oblyg intimitet mellan de olika människoödena, när hon spekulerar kring deras inre tankar och reflektioner. Det är som att hon uppfinner en magnetröntgen för språket och visar människans inre skikt och frilägger våra mest privata förnimmelser. Så kan hon skildra på djupet, det psykologiska djupet, hur vi människor agerar utifrån våra impulser, i skildringen av det unga paret: ”vem vet (tänkte de medan de tryckte parasollet ned i jorden) vad för bråddjup som kan tänkas ligga dolda där, eller vilka isslänter som kan tänkas lysa i solen på andra sidan”. Eller i original: ”who knows (so they thought as they pressed the parasol into the earth) what precipices aren’t concealed in them, or what slopes of ice don’t shine in the sun on the other side”. Notera bruket av negationer, som går förlorade i översättningen.

 

Med sitt skrivande ger hon liv åt miljön och personerna och återger hur fragmentariska våra samtal är. Hon skriver om allt som pågår – simultant – och håller nuet levande. Det är ett utsnitt av en värld som kommer till liv, helt plötsligt och oförutsett. Jag vet ingen som gör det bättre än hon.