Oppositions. Selected Essays, Mary Gaitskill, Serpent’s Tail

 

I alla inledningsmeningar i de sex första essäerna i Mary Gaitskills samling Oppositions används ordet ”jag”. Inte så märkvärdigt, då de har samlats under huvudrubriken ”Living”, och tar upp privata erfarenheter som rör allt från Bibeln till hästridning. De andra rubrikerna heter ”Watching and Listening” samt ”Reading”, och handlar i tur och ordning om film och musik samt litteratur.

 

Nu kanske du undrar: vem är Mary Gaitskill? Det kanske jag också gjorde tills jag fick tag på den här boken, även om jag är säker på att ha stött på namnet i något sammanhang. Hon skriver noveller och romaner (ej läst), och är samtidigt i vid bemärkelse kulturskribent. De två avslutande texter handlar om Vladimir Nabokov, så det kan vara därifrån namnet klingar vagt bekant (hon har skrivit ett förord till Pale Fire).

 

Är det då bestickande att så frekvent bruka ordet ”jag” i essäer? Blir det onödigt självcentrerat? Ja och nej. Gaitskill har lärt sig konsten att skriva om sig själv utan att det blir jagfixerat. Hon skriver med den typen av självförtroende som man antagligen måste vara amerikan för att uppnå, och tar sig an populärkultur med nästan samma frenesi som hon skriver om det som förr kallades högkultur.

 

Titeln, Oppositions, är väl vald, då hon gärna skriver mot tidsandan. Nu ska sägas att boken må ha utkommit i sin första form 2021 (den här pocketen kom i fjol), men de flesta texterna skrevs innan #metoo. Därför kan det bli aningen provocerande när hon skriver om våldtäkter och ansvar, om samtycke och gråzoner, där hon kan ha hämtat sina argument från 50-talets kvinnosyn.

 

Så kan hon berätta om när hon blev våldtagen, att det kunde hon skaka av sig lättare än när någon bråkade med henne på lekparken när hon gick i förskolan, eftersom han som gjorde det var ”a crazy asshole whom I didn’t know or trust; it had nothing to do with me or who I was”. Mm, säkert, men då glömmer hon bekvämt nog att för de flesta utförs våldtäkten av någon som kvinnan känner och litar på. I en essä om Nabokov berättar hon att hon som femåring blev antastad av en bekant till familjen.

 

Helt klart vill Gaitskill göra upp med myten om kvinnor som sköra väsen som till varje pris behöver skyddas från mäns sexualitet. Återigen hade det varit lättare att hålla med henne om det inte hade varit ett reellt problem med den våldsnorm som maskuliniteten fortfarande inte helt har gjort upp med. Dras hennes tänkande till en spets blir slutsatserna både udda och obehagliga. Det är ett mönster i Gaitskills essäer, att hon förespråkar att utsatta kvinnor ska lämnas i fred. Hon vägrar erkänna en mall för hur exempelvis kvinnor vars man varit otrogen ska reagera.

 

Det märks att Gaitskill är en driven skönlitterär författare: hon vet hur en bra historia ska berättas. Hon gör också starka läsningar av verk som Lars von Trier’s Dancer in the Dark utifrån hur Björks musik används, och skriver engagerat om Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe, Blonde. Återkommande handlar det om grymhet, så som den exponerades av Sarah Palin om ni minns (den amerikanska valrörelsen 2008), eller hos Norman Mailer, vars utsaga att han ofta var den mildaste personen i rummet inte motsvaras av de gärningar han gjorde sig skyldig till. Gaitskill ser paradoxens sanning: kanske just för att han var så mild som han inte kunde behärska sin vrede, så som genuint grymma personer kan. Jag säger inte att hon har fel.

 

Norman Mailer, som dog 2007, var en författare i ropet i många år, och det må finnas få som håller med mig här, men i mina ögon höll han hög klass genom hela sin långa karriär som författare, trots ett kopiöst supande och kaotiskt liv privat och offentligt. Hans debutroman De nakna och de döda är ett mästerverk, och han har ytterligare ett pärlband av formidabla romaner (Bödelns sång, Fjärran nätter, Harlot’s Ghost, Slottet i skogen, för att nämna fyra). Ändå tror jag han är mer eller mindre bortglömd i dag. Häromdagen såg jag om David Cronenbergs kusliga filmatisering av J.G. Ballards roman Crash, där böcker av Mailer fanns med i kulissen lite här och där, men det är oklart vad det här betyder (filmen är ju från 90-talet).

 

Inte för att jag visste det här innan, men här får jag veta att filmen Secretary, den med Maggie Gyllenhaal som masochistisk sekreterare, bygger på en av Gaitskills noveller. Den essän når också några hisnande slutsatser, som att ”life is dirtier than porn”. Hon skriver också initierat om Linda Lovelace, hon som med filmen Långt ned i halsen skapade filmhistoria. Hennes öde var märkligt, då hon både tog avstånd ifrån och slog mynt av skandalsuccén. Men mest var det en sunkig historia, med en man/hallick, som uppenbarligen misshandlade henne. Kanske skedde allt med Lovelaces samtycke, kan inte Gaitskill låta bli att undra.

 

I analysen av porr gör Gaitskill en drastisk jämförelse med Carl Dreyers film om Jeanne d’Arc (En kvinnas martyrium). Tyvärr stannar jämförelsen vid det översiktliga, för här kunde det ha varit på sin plats med en mer utförlig undersökning. Men formatet hejdar henne oftast, som det gärna blir med den här typen av klippböcker. Trådar lämnas lösa. Något som ändå inte hindrar boken från att vara läsvärd, för det mesta. Det finns utrymme för en läsare att knyta ihop saker.