Den omoraliske, André Gide, översättning Harald Heyman, Modernista

 

För folk i gemen torde franska författaren André Gide vara mest känd för sitt Nobelpris, som han erhöll 1947 under en period då Svenska Akademien råkade hitta en kvartett författare som fortfarande är läsvärda: Hermann Hesse, T.S. Eliot och William Faulkner. I andra hand är Gide kanske också känd för romanen Falskmyntarna.

 

Han debuterade redan som 22-åring, och drygt tio år senare utkom bekännelseromanen Den omoraliske. Den översattes till svenska 1921 av bibliotekarien Harald Heyman, och utges nu i Modernistas pågående serie med återupplivade klassiker. Senast den kom på svenska var i Brombergs Nobelprisbibliotek.

 

Samtidigt som Gide var djupt kristen gillade han småpojkar, något han hade gemensamt med Pier Paolo Pasolini. I viss mån utgör den här romanen en bikt, där berättarjaget uppvisar starka likheter med sin författare. Michel är en ung begåvad forskare som gifter sig med sin kusin Marceline. Han ser på henne ”nästan med vällust”, kan det stå vid ett tillfälle, men eftersom han insjuknar blir bröllopsnatten länge uppskjuten. Med tiden blir hon dock gravid.

 

I verkligheten var också Gide gift i många år, men äktenskapet förblev barnlöst och med en knepig formulering brukar det kallas ”ofullbordat”. Däremot blev han ofrivillig pappa till en dotter med en annan kvinna. Underförstått finns en förklaring varför Gide inte älskade kvinnor, i hur Michel skildrar Marceline: ”den lycka hon var för mig, den var som vila för den som inte känner sig trött.”

 

I förordet berättar Torbjörn Elensky om Gides förmåga att både röja hemligheter och bevara mystik genom huvudpersonens monolog: ”Han pratar på för att på samma gång bekänna och mörklägga.” Elensky betonar också parallellen till Joseph Conrad: samtidigt som Conrad vistades i Kongo befann sig Gide i Nordafrika. Conrad skulle skriva Mörkrets hjärta, som demaskerade den europeiska kolonialismen som våldsam och cynisk, men Elensky menar att Gide med sina reseskildringar inte förmådde se och kritisera fasorna.

 

Fast parallellen går djupare än så. Gide åkte senare till Kongo, och i sin reseskildring därifrån, Voyage au Congo (1927), är han mer fördömande. Dessutom finns det en märklig förbindelse mellan Gides öppna homosexualitet och den homoerotik som Conrad investerar i skildringen av Marlows besatthet av Kurtz och vad som ligger bakom de implicita överträdelserna han gjort sig skyldig till: ”besynnerliga rykten”, ”obeskrivliga ceremonier”, ”vidriga riter”, ”namnlösa fasor”, ”osunda metoder”, samt, kanske det mest bestickande: ”onaturliga lustar”, ”vederstyggliga njutningar”.

 

Gemensamt är också berättelsesituationen, där Marlows långa monolog på fartyget Nellie imiteras av Gides Michel, som berättar för tre andra män sin muntliga berättelse. Vi får följa hela förloppet från bröllopet fram till de katastrofer som utlöses under resan och hemkomsten till Frankrike. Michel ser på sin nyblivna fru Marceline, och förvånas av att hon är en människa. Man kunde med Edith Södergran säga att han finner en själ. Men han är inte besviken – till en början.

 

Katastrofen inleds när hon intet ont anande tar med sig en vän, pojken Bachir med sina stora tysta ögon. Den sjuklige Michel blir besatt av honom. Sedan tar hon med sig flera andra småpojkar, som den tjuvaktige Moktir. Ironin är påtaglig. Samtidigt eskalerar Michels sjukdomstillstånd: ”Jag var till den grad känslig för köld, att om några droppar vatten föll på min fot, när jag tvättade mig, så blev jag förkyld.” Det är svårt att inte läsa in ytterligare komplikationer i sjukdomen, att det är homosexualiteten som manifesteras där (vi ska inte glömma att homosexualitetens sjukdomsstämpel inte gnuggades bort i Sverige förrän 1979).   

 

Det går utmärkt att läsa Den omoraliske som något annat än Gides privata bikt. Att romanen har visst rykte som skandalös säger nog mer om hur den mottagits historiskt. Mer intressant än det ringa skandalvärdet är hur romanen blir ett försvar för att erkänna den man är, och övergångarna mellan sjukdom och friskhet övertygar mer än hans trånsjuka blickar på småpojkarna.