Koraxas tomb, Magnus William-Olsson, Wahlström & Widstrand

Kanske jag är för partisk för att kunna skriva den här recensionen. Inte för att jag är 

närmare bekant med Magnus William-Olsson, som jag bara träffat en gång i Göteborg 

där vi ingick i en referensgrupp för att diskutera litteraturkritik en arbetsdag: jag minns 

honom som ytterst kunnig och ytterst ödmjuk – en kombination som inte alltid klickar. 

Han var en av de allra första poeter jag läste, då han debuterade i slutet av 80-talet med 

några böcker som gjorde outplånligt intryck på mig.

 

Som i den tredje boken, Och Att Skugga från 1991, utgiven på det nu insomnade förlaget 

Gedins, med dikter värda att lära sig utantill:

 

Som då din höfts sköra båge

stegrats och för ett ögonblick

        var låga och gräns

 

Som då och att i extasens

oändliga lätthet rasa

        som i en skärva

 

av djup    Det liksom dödande

mörker vi då var slungade

        ut i av frågan

 

Som var min kropp då sår och hem

dock; genom dess råa glaskött

        strålar du av natt

 

Han har ända sedan begynnelsen aktiverat läsarens 

lärdom, på ett sätt som jag ändå aldrig uppfattat 

som skrytsamt. Inte ens när en bok har grekiska 

bokstäver i titeln: βιογραφία från 2000. Om honom 

har det aldrig funnits anledning att erinra sig de 

ord Lord Byron tillämpade på sin samtida kollega 

John Keats (ur Don Juans elfte sång, avsnitt 60),  

”who was killed off by one critique, / Just as he 

really promised something great, / If not 

intelligible, without Greek”. 

Koraxas tomb heter den tolfte diktsamlingen, och 

det är bekant terräng för den som tidigare bekantat 

sig med William-Olssons strängt traditionella 

poesi. Titeln kan nog betyda både korp och kråka – 

att Edgar Allan Poes emblematiska ”The Raven” 

förekommer som intertext förvånar föga. Och nog 

är det en dödsinrigad dikt han har skrivit den här 

gången, med ett tilltal som verkar härstamma 

direkt från begravningsregistret. Som bekant har ju Korpen anlänt från det land som heter 

Döden och uttalas ”Aldrig mer” (”Nevermore” på Poes klangfyllt beroendeframkallande 

engelska). 

Sedan ganska länge arbetar William-Olsson parallellt mellan det klassiska innehållet och de 

privata bekännelserna. Relativt nytt är hur han tar in fler samtida exempel, som när han låter ett 

citat från den romerska skalden Ovidius följas av en rad ur Broder Daniels ”Shoreline”. Ett 

ord som ”storkukslugn” är också en påhittig nymodighet i hans poetik (kanske han vill mata 

Expressen kultur med clickbaitvänliga rubriker?). Rader från Sapfo – som han har varit med 

om att översätta tillsammans med Vasilis Papageorgiou två gånger – kilas in i samlingens 

första dikt, som också ger flera utsökta prov på inrim: 

Var var vi

när Dafne dog? Låg vi inte allihopa bak lagern gömda, rökte

spliff och kollade på molnens himmelslod? Var var vi

när striden stod? Var ingen av oss med när hon i missmod, ångest, skräck

bad övermakterna om nåd

och skrek på hjälp? Men vi 

förstod väl ingenting? Förstod

vi? Vad hjälpte vi, vad gjorde vi …?

Om det tidigare har funnits ett queert läckage i hans dikter är det nu ännu öppnare spjäll. 

Han skriver om ”lesbisk flora”, om det ofta anropade ”intet”, och det privata stråket förstärks 

av hur han anger sin mamma Inger – som han skrev så oerhört vackert om i boken 

Ingersonetterna 2010. Här kallar han sig ”ingen Inger”, som ett led i sorgearbetet efter hennes 

död. 

De här dikterna är skrivna i dialog, men det blir oklart vem han samtalar med (kanske med 

Döden?). Han skriver vidlyftigt och formsäkert om lyckan i att vara ensam, ett annars 

underskattat tema i litteraturen. Kanske det är en provocerande tanke i vårt samhälle, där allt 

ska vara så funktionellt och dugligt och anpassat, med tankar som stör: ”Den utan kärlek / 

älskar kärleken med löjlig hetta”, lyder en av William-Olssons paradoxer. Han skriver iskallt 

om våldet och förälskelsen, om den ”vadmalsgrå” huden som är ålderns signum. 

Det är en stundtals pratig bok, men inte i negativ bemärkelse. Det skapar luft i dikterna, med 

det direkta tilltalet som varieras av den högstämda diktionen. Med sin lekfullhet i hanteringen 

av de lärda referenserna och sin osvikliga blick bakåt som nuddar nostalgin men aldrig 

bränner fingrarna på den – så liknar väl de här dikterna något av Gunnar Ekelöf. I de här 

dikterna, liksom hos Ekelöf, finns ordlekar och en vådlig balansgång mellan återhållet 

distanserade och det intimt närgångna. 

Boken är också, ska tilläggas, formgiven i samarbete med Annika Lyth, som har deltagit i 

utformningen av flera av hans tidigare böcker. Det här är kanske den snyggaste svenska 

diktsamlingen sedan Anna Hallbergs fjolårsbok Yra, vakna! Men jag vill också tillägga att det 

är en stark bok, som får mig att uppleva ynnesten av att vara delaktig i att sådant finns i 

dessa falska, fula och onda tider. Räddar poesin världen? Ja, för utan den kan vi lika gärna 

tappa sugen om allt.