Wrong Norma, Anne Carson, Jonathan Cape

 

Den kanadensiska författaren Anne Carson respekterar inga gränser när hon obehärskat rör sig mellan olika slags skrivande. I ena stunden självbiografiskt och privat – i nästa allmängiltigt och faktabaserat. Fast ofta upplöser hon allt som håller olika ämnesområden separata, och det är en av de saker som gör hennes böcker lika svåra att etikettera som de är lätta att gilla.

 

Med så många böcker på sin meritlista, där inte endast det dryga tjugotalet egna titlar utan även översättningarna med viss rätt borde räknas som en del av författarskapet, då blir varje ny bok en begivenhet. För tre år sedan utkom H of H Playbook, som var något av en besvikelse. Den nya, Wrong Norma, åtgärdar en del av de brister som kunde anföras mot den förra. Till att börja med är det en ganska typisk samling texter i olika ämnen, där essän kan ge vika för poesin, och dialoger, och fragment, i totalt 25 kapitel, omslutna av remsor, lappar, enkätsvar som touchar det absurda.

 

Den här gången handlar det om snö. Och om sorg, om bröd, om simning, om ord, om Sokrates, om tiden, om krigen, om etiken, om avstånden, om närheten, om åtrån, om PJ Harveys musik, om Éric Rohmers filmer … Med andra ord: som det brukar vara hos Carson. Omslagets räv, undrar du kanske? Jodå, den finns lite här och var i boken. Hon skriver om ord som glider över i nya betydelser, nya associationer. Filologi och poesi blandas med bibelexegetik, och lite annat smått och gott när Carson gör anekdoten till en sofistikerad konstform: Adorno menade till exempel att den som springer efter bussen väcker liv i och bär på vittnesmålet om en farligare tid när vi sprang för att undkomma faror som var så allvarliga att vi inte kunde kosta på oss att vända blicken bakåt.

 

En essä om Joseph Conrad låter tjugo stycken inledas med ordet ”once”: ”Once I wondered if white is a colour. […] Once i began wondering about history, I couldn’t escape the feelging that we only call it history when things go wrong.” Saker som går fel är ett genomgående tema för textsamlingen, även om hon i en brasklapp förklarar titeln som att det saknas sammanhållande element. Titelns Norma heter för den delen Desmond i efternamn, och är huvudpersonen i filmen Sunset Boulevard.

 

För all del, att ha fel är inget dumt ingångsvärde för en bok. Anakronismen är Carsons go to-metod när hon skriver – som när hon i en text låter Grimaldi mörda Putin med en kyss. Det är gjort med en teknik som låter Carson nå fram till oväntade slutsatser, och det är återigen det som gör henne så älskvärd: att vi sällan på förhand vet vart hennes tänkande ska ta vägen: ”Tears are all about the weeper, aren’t they?” Säg ett bättre sätt att avväpna självömkan om du kan!

 

Carson tänker som blixten, tänker jag, och får min tanke verifierad av ett Bibelcitat från Matteus 28, om hur ängeln beskrivs när han efter tre dagar rullar bort stenen som skyddat grottan där den döde Jesus lämnats: ”The idea of him was like lightning”. Här påminner oss Carson om att ”idea” kommer från ett gammalt grekiskt verb för ”att se”. Min Bibel från 2000 översätter: ”Hans utseende var som blixten”. Kanske den äldre översättningen från 1703 är att föredra: ”Och han war påseendes som en liungeld”. Det ryckiga i Carsons sätt att tänka är ändå rationellt.

 

Och eftersträvansvärt, inte minst med tanke på att AI och chat-GPT håller på att ersätta det som annars varit en del av tankearbetet (att laga mat, planera semestrar, lyssna på musik, skriva böcker). Behovet av att någon tänker på tvären mot det förutsägbara och algoritmiska kommer väl bara att öka. Exempel: varför är barn så skrämmande? Jo, de klär av sig – de fattar eld – de kommer till paradiset.

 

Om det stämmer att vi läser för att få bekräftelse åt saker vi intuitivt kan ha anat men inte klarat av att formulera på egen hand (en teori jag bara delvis vill hålla med om), då är Carson den idealiska författaren för dig. Här upptäcker jag att jag ständigt nickar instämmande åt sådant vars riktighet jag inte direkt sympatiserar med, men ändå uppfattar som sanna. Då blir hennes nya perspektiv på saker ändå på något sätt angelägna och värda att tas på allvar. Det är som att hon inte kan tolerera en sanning om den inte följs av en modifikation.

 

Inte stämmer det helt att samband saknas, det är bara det att trådarna har gjorts mindre synliga än annars. Några av Carsons gamla käpphästar infinner sig, som Virginia Woolf, Marcel Proust, och Sigmund Freud. I en text om Flaubert skriver hon att ”[w]e all impersonate people who know the rules.” Så sant, det vill säga att vi imiterar de vi uppfattar som väluppfostrade – allt vi utför är en slags teater, en performativ konst, där replikerna är skrivna på förhand.

 

Och på tal om det som redan skrivits innehåller den här boken också en skapelseberättelse i sju dagar där Gud (”Mr. Sky”) reduceras till en smågnällig farbror: ”We writers feel the burden of being a subject-in-process no matter who we are.” Gud är författaren, eller jag menar vice versa, och Gud skriver i luften, en syssla som marginellt skiljer sig från Keats berömda formel om att skriva på vatten. Ack, att det skrivna som ter sig så beständigt blir så efemärt och nästan redundant i slutändan. Även för en författare som Anne Carson? Tja, vem vet om framtiden får några läsare, nu när det verkar som att vi läser allt mindre (förra året såldes 11% färre barn- och ungdomsromaner i Sverige).