Innan livet, Theodor Hildeman Togner, Lesbisk pocket

 

Projektet ”Stockholm läser” har sedan starten 2002 utsett 21 böcker med Stockholmsmotiv som huvudstadsborna uppmanas läsa och samtala om under året. Att Lyra Ekström Lindbäcks suveräna Ett så starkt ljus från 2014 fortfarande inte är en av dessa är inget mindre än en skandal. En annan bok som jag genast vill se på listan har Theodor Hildeman Togner skrivit. Efter sin prosalyriska debut Ut (lysande!) har han bland annat gett ut diktsamlingen Kärnor på it-lit och återvänder nu till sitt ursprungliga förlag Lesbisk pocket med Stockholmsromanen Innan livet.

 

Att jag tänker på Ekström Lindbäcks Stockholmsroman är inte så långsökt. Även här handlar det om kreativa människor i en queer miljö och en huvudpersons sökande efter identitet. Här heter hon Thea, som eventuellt är ett mini-anagram på författarens namn (precis som Sara kunde ha lånat några drag från Lyra). Hon trånar efter en person som heter Jon, som identifierar sig som hen.

 

Detta ställer till det för Thea. Genom romanens fem avsnitt följer vi hennes väg mot förståelse och acceptans för den värld som hon bjuds in i genom vänskapen med i första hand Jon och sedermera flera queera personer. Avsnittens namn ger ledtrådar: ”HBTQ”, ”Queer”, ”FTM [female to male]”, ”Icke-binär”, ”Thea”.

 

Hon pluggar litteraturvetenskap, lyssnar på Grimes, Amanda Palmer och Kent, och i takt med att förälskelsen i Jon framskrider läser hon högst passande Goethes 1700-talsroman om olycklig kärlek, Den unge Werthers lidanden, och senare även Djuna Barnes queera mästerverk Nattens skogar (som den nyfikne hittar i en rykande färsk nyöversättning nu i april, som jag råkat skriva förordet till). Men Theas förälskelse blir kanske inte riktigt lika överspänt dramatisk som Werthers, något som kan vara en eftergift åt att den typen av himlastormande känslor som 1774 var plausibla inte riktigt går för sig 2024.  

 

De känslor som Thea erfar i Jons närhet går ändå inte av för hackor: ”Varje gång hon svarade gick en ström av glitter genom min kropp.” Fast, ”hon”? Ja, i början könskodar Thea Jon som kvinna, tills hon genom romanens förlopp blir allt mer bekväm med att anamma den vokabulär som HBTQ+-sällskapet föredrar. Så blir hennes upptäcktsfärd gemensam med läsaren – kanske i synnerhet en yngre sådan, som liksom Thea blir inbjuden i nya synsätt och nya språkbruk. För den delen kan somliga äldre också tjäna på att läsa den här boken: jag har kolleger som fortfarande har svårt att använda ordet ”hen”.

 

Medan Goethes Werther skrev brev skickar Thea sms och DM i Instagram. Det är skickligt av Hildeman Togner att även här göra Thea till en novis som länge envisas med att skriva grammatiskt korrekt trots att alla hon skriver med skriver med gemener. Hon lär sig under tiden, och hennes naivitet gör henne till en lämplig följeslagare för oss som läser och blir delaktiga i hennes bildningsresa.

 

Det queera ligger också i sättet att berätta. Hildeman Togner skriver på ett skevt sätt, som om han gav sin text en säregen lutning som gör den svårbemästrad och trasslig. Men det här är bara ett problem om du endast behärskar den aerodynamiska läsarten, den som inte bjuder något motstånd. Hildeman Togner utmanar konventionella tankesätt, och han gör det inte lätt för sig med en protagonist som problemfritt skulle anpassa sig till nya levnadssätt och identiteter – någon okomplicerad feel good är det här inte. Hennes flyktbeteende ställer till det för henne, men det gör henne begriplig och levande.

 

Desto lättare är det att relatera till är Theas många iakttagelser av sin attraktion till Jon: ”Plötsligheten i att vara nära någon så vacker får kroppen att kännas lätt, som om jag när som helst kan svepas bort med vinden.” Därmed blir steget från Werthers 1700-tal till Theas 2000-tal inte så långt längre. Känslor har ju den benägenheten, att de så gärna blir pinsamma och får svårt att uppföra sig.

 

Kärlek och svartsjuka är också tidlösa fenomen, och det är därför inte alls missvisande att en annan av böckerna som Thea läser på sin kurs i litteraturvetenskap är Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (fast att deras pensum innebär alla sju volymerna låter overkligt ambitiöst, och ger mig anledning att ställa frågor: var ligger det universitetet, och hur anmäler man sig?).

 

Den här romanen landar också mitt i en kontext som oväntat lätt gör det enklare för den som ifrågasätter sin könsidentitet. 17 april röstade riksdagen (undantagen ugh-partierna KD och SD) för en ny lag som underlättar proceduren att byta juridiskt kön, och den sänks också till 16 år, även om det fortfarande krävs målsmans godkännande. Nämnde någon feel good? Den här boken får mig i alla fall att må en smula bättre.