Där allt är kontrapunkt tid, Göran Sonnevi, Bonniers

 

I drygt 60 år har Göran Sonnevi publicerat poesi (debuten i bokform skedde 1961). Då kan en viss risk föreligga att hans poesi börjar befinna sig på rutinens brant (som det borde heta). Går det på autopilot när han nu slår sig ned för att skriva sina dikter? Han är oerhört produktiv, men vem är jag att klaga på det – blir det inte ett exempel på the pot calling the kettle black?

 

Nu utkommer Där allt är kontrapunkt tid, hans sjunde bok de senaste tolv åren. Den är skriven utifrån hans välkända mönster, med dagboksanteckningar som ställs jämte korta centrallyriska partier. Det är mer utrikes- än inrikespolitik. Medan förra boken i mycket handlade om Corona handlar det nu mycket om Putins krig i Ukraina, och Sveriges medlemskap i Nato, som han en smula förvånande är positivt inställd till nästan utan förbehåll.

 

Denna bok är kortare än brukligt, och innehåller en koncentrerad längre dikt på drygt trettio sidor, ”Etthundra dagar”, som behandlar Ukraina. Hur ska en bevara förståndet när samtiden är helt sjuk? Frasen ”Det vidriga kriget fortsätter” ekar av hans gamla utsaga från 60-talsdikten om Vietnam och ”USA’s vidriga krig”. Dikterna i den här samlingen vänder sig till röster och ansikten. Vännerna blir allt färre, minnena allt tätare. Och nuet? Det kan bara bemötas med trots, och därav ett frekvent emfatiskt utrop: ”Nej!” Som i just långdikten: ”Sommartid       Svårt ställa om för den åldrade kroppen?       Nej! / Tiden ställs alltid om”.

 

Sonnevi tampas med uppgivenheten och vårdar sin vrede. Det är som att ilskan får honom att behålla förmågan att utvecklas och inte stelna i stagnation. Han ställer samman skuggan från en vallmo han planterar vid Anna R[ydstedt]s grav med krigets skugga – båda är svarta. Det här låter prosaiskt när jag återger det, och det gör inte scenerna rättvisa. Fast Sonnevi skriver prosaiskt men lyckas ändå ge det klang och ljus.

 

Nyligen har en mikrodebatt förts om autofiktionens eventuellt skadliga påverkan på samtidslitteraturen. Aase Berg hävdar envist att autofiktion är en mer konstnärlig väg att gå så länge det skrivna iscensätter sitt jag. Jag är böjd att hålla med, och hittar detta drag av självframställning också hos Sonnevi, vars dagboksdiktande säkerligen går att jämställa med Ulf Lundells senaste projekt (är han uppe i volym femton snart?). Kanske en av Sonnevis utsagor här, ”I skillnaden / är ingen skillnad”, kan utläsas som en kritik av de obefintliga gränserna mellan yttre och inre.

 

Dikterna rör sig fritt i tiden och återger händelser från 80-tal och 90-tal, samt en skiss daterad 1964. En alternativ titel till boken kunde vara ”Skuggor i Hades”, för underjordens mörker dominerar i många av dikterna. Men så skriver Sonnevi också om ljuset. Om kärleken – till livet, till hustrun Kerstin, till den ukrainska musiken han lyssnar på. Och så finns motsatsen till våldet, skönheten – hos fjärilarna och blåsipporna.

 

Hans dikter bär enhetliga drag. Det är ett sätt att skriva som säkert är lätt att imitera, men svårt att upprätthålla så här konsekvent. Här finns tiden och musiken, och det är inte svårt att koppla bokens titel till dessa återkommande teman hos Sonnevi. Han skriver en intellektuell dikt av ett slag som inte så gärna går att hitta hos hans svenskspråkiga kolleger. I någon mån tänker jag på T.S. Eliots poesi, en annan poet som var besatt av tiden och med ett starkt fokus på cerebrala ämnen.

 

I och för sig är Sonnevis andlighet betydligt mindre utvecklad än hos Eliot. Eller? Även om han uttalat ber till ”den icke-existerande Guden” sker det med en versal bokstav (minns hur den unge Pär Lagerkvist markerade genom att envisas med att skriva ”gud”). Det är också svårt att inte koppla en dikt om nåden till någon form av trosbekännelse:

 

Ditt ansikte

i den undfådda

nåden      Leendet, inåt

vänt med

blottade

tänder      Mina fingrar

i ditt hår,

dess virvlar

 

Nog är hans dikter stundtals abstrakta, men han har lika ofta nära till ren konkretisering. Det finns en spänning som bär på något förborgat i hur han behandlar sina återkommande ämnen: ”Vi återvänder / successivt / till våra egna skuggor / i vår egen tystnad”. Bilderna är ofta suggestiva, dunkla – och på samma gång genomlysta av klarhet. Det här är dikter som inte går att slita ut; det är dikter som utför liknande ärenden som Karin Boyes dikter, det vill säga som vädjanden från en evighet. Så kan också Sonnevis ständiga närmande till ”framtidens språk” uppfattas, som något ljust och hoppfullt även i de onda tider vi lever i.

 

Något i mig förstår att det inte kommer att bli så många fler böcker av Sonnevi. Det här nämner han själv, att han kanske bara har ett par år kvar (han fyller 85 i höst: född samma dag som Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Litauen). Det fyller mig med saknad, efter att ha levt med hans poesi sedan jag hade turen att höra honom högläsa dikter ur Trädet någon gång i skarven mellan 80- och 90-tal. Det är inte många poeter jag läser med sådan behållning, och definitivt inte många som likt honom lär ut nya sätt att förhålla sig till världen – både den abstrakta och den konkreta, både den yttre och den inre.