Livstider, John Mateer, översättning Lars Ahlström, Rámus

 

Jag önskar att jag fått en slant varje gång någon sagt att det inte går att läsa poesi i översättning. Få saker gör mig lika förgrymmad, för det är ju en sådan uppenbar lögn. Kan du det engelska verbet ”ululate”? Grattis i så fall, då kan du läsa John Mateer i original (lycka till med att hitta hans böcker i Sverige förresten). Annars kan du gott läsa honom i svensk översättning (ordet betyder ”yla”, ”skälla” eller ”tjuta”). Ordet finns i den av hans dikter som på svenska fått heta ”De tusen kullarnas dal” (översättaren Lars Ahlström väljer ”tjuta”).

 

Mateer föddes i Sydafrika 1971. När han var tonåring tog föräldrarna med honom till Australien för att han skulle slippa militärtjänstgöringen. Ett gott beslut, enligt mig (vi har redan för många militärer i världen). Livstider heter det urval som nu ges ut av Rámus, en bok med ett efterord av Eva Ström, som träffade poeten en gång i Portugal. Hon berättar att Mateer ser en översatt dikt som en ”tvilling” till originalet, värt att beakta för alla snobbar som bara läser i original.

 

I dikterna finns ett par plaidoyer för översättning, som nog touchar plattityden, eller vad sägs om dessa: ”Översättare är änglar” och ”översättare är det epokgörande ögonblickets trollkarlar”? Oöversatta är dock de nio kapitelrubrikerna, med namn som ”Is the voice that calls out …”, ”… Only half our tongue, hissing like snakes ….”, ”We are perfect nobodies …”

 

I dikterna företas resor lite kors och tvärs över kontinenterna, ofta Japan, Portugal, Mexiko, USA. Möten och rötter utgör några teman, och kanske det måste bli så, att den som hela tiden befinner sig i rörelse inte är hemma någonstans. Som Ström visar i efterordet har Mateer dubbla erfarenheter av en tvåspråkighet där han varit konsekvent utestängd från det andra: i födelselandet från afrikaans, och i Kanada där han bodde en tid som barn från franskan. Det han skriver om är en kosmopolitisk värld han bevakar med vaksam blick, en värld som bär på tecken att avläsa.

 

Mateer skriver om det våld som följt i spåret av konkvistadorer och andra upptäckare som rest över haven för att dra nya gränser och kolonisera efter eget gottfinnande. Han vet att ”begäret är kaosets tvilling”, och han väcker starka känslor till liv. Dikterna kan sägas vara både hårt koncentrerade och lite svamliga (som när han tänker högt om vem som spelade vem i en av Tarantinos vampyrfilmer, och man får lust att teaterviska, ”snälla, vi bryr oss inte!”). Referenser till pornografi och porrfilm blir kanske också lite för frekventa.

 

Det är ett resonerande tonfall som vi känner igen från så mycket av den överskattade amerikanska poesin. Frank O’Hara gör det här bättre, för att inte tala om Louise Glück, om en nu nödvändigtvis vill läsa amerikanare. Mateer använder ofta kursiveringen – jag menar, ofta. Det kursiva är också det ett slags våld. Lika ofta rör sig dikterna mot en upplösning, en tomhet som gör slutsatserna stumma, som en spansk kvinna (”senorita”) på en balkong någonstans: ”Hennes egna dikter var tysta, en inre stad renad av snöfall, / endast märkt av fotsteg som leder ingenstans.”

 

Nog anar jag att Mateer bottnar i det han skriver om: jag ifrågasätter inte äktheten i de känslor han frammanar. Inte alla dikter är lika starka: ”O Lissabon, / endast på dina branta kullerstensgator / skulle en kvinna, utmattad efter en hel dags arbete, / våga gå nerför i högklackat!” Nä, invänder jag, som har sett kvinnor gå i högklackat på olämpligare ställen än så.