I det gula rummet, Charlotte Qvandt, Aska

 

Är Charlotte Qvandt den felande länken mellan Karin Boye och Eva Ribich? Det motto som inleder I det gula rummet, Qvandts elfte bok, använder Ribichs ord om att växa inåt och neråt och där möta det som växer uppåt – en tanke som konsekvent undersöks i Boyes poesi likväl som i drömmen om det grönare djupet i Kallocain.

 

Qvandts rum är gult. Vad står det gula för? Min initiala tanke löper obetingat till Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten”. Medan den handlar om ett mentalt sammanbrott – mer än delvis påskyndat av patriarkatet – är den här diktsamlingen mer inriktad på en dubbelexponerad nedsänkning i kropp och natur. Att ta den nedåtgående rörelsen i anspråk.

 

I fyra avsnitt skildras denna rörelse: ”Ingångar”, ”Den siamesiska känslan”, ”Det gula rummet”, ”Marianergravar”. Avgjort längst är den del som fått ge samlingen dess titel. Det är ett arbete som gått att följa sedan Epikris (2016), en oförglömligt fysisk diktsamling: ”Lyft ur hjärtat och håll det i handen / låt det rinna av / Lyssna till tystnaden / upphör sedan att höra, / väg hjärtat i din hand / upphör sedan att ha en hand”. I sin nya bok är Qvandt dock mindre angelägen om att skapa sådana chockerande bilder.

 

Men vi fortsätter vistas i människans inre:

 

Svårigheten ligger i att

förstå glädjen i en enkel anatomi:

 

Ett bröstparti utan anmärkning

Ett frivilligt rörelsemönster

En höft av ordinarie mått

 

Ändå saknas inte de stunder när ett våld åsamkar kroppen skador, i penetrationer, i handlingar som sticker sönder, tränger igenom och ut och bort. Trasigheten, helt enkelt. De känslor som diktsamlingen frammanar både repellerar och attraherar, men det som lämnas kvar är en trasighet, effekten av ett fördärvligt inflytande. Här finns också ett resonemang kring förövare och offer – ”Smärtan är skedliknande / Skulden är en kniv” – där Qvandt tydligt tar parti för de utsatta.

 

Det gula rummet kallas ”en logg” och ”en frukt”. Det kan ses vara något som isolerar individen från gemenskapen. De rum inom oss, kanske de ska ses som just gula, utifrån de konnotationer färgen bär. Kanske det inte var en tillfällighet att Perkins Gilman valde färgen gul till sin tapet, eftersom det var en färg som under den viktorianska epoken representerade klokhet, och att hon med bitter ironi lät sin protagonist stängas in i denna manligt kodade klokhet.

 

Men det här är utflykter, och Qvandt stänger in oss i sin bok, där vi inte lämnas något annat val än att följa med på nedstigningen. De enskilda raderna skjuts också in med något som kunde kallas våldets poetik, om än det sker med blygsamma metoder. Dikterna är varken porösa eller hållfasta, som om Qvandt har uppfunnit ett mellanting mellan det abstrakta och det konkreta. Återigen, ett sätt att skriva poesi som närmar sig både Ribich och Boye. Det är en poesi som inte helt infriar sina löften.

 

Jag hade en diskussion häromdagen med några elever om hur Boyes roman Kris slutar. Blir Malin kvitt sina bekymmer på slutet, och är det i så fall ett lyckligt slut: är det bättre att vara lycklig och okunnig, eller går det att balansera sitt grubblande och sin olycka så att det går att skapa ett fungerande liv av det? Hur ska en kunna leva med det som gör ont inom en? Med orden från Jeanette Wintersons styvmamma: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” Kanske priset för att läsa författare som Qvandt är att du får överge alla tankar på normalitet, för vad som än kan sägas om poesin, särskilt normal är den inte.

 

Det stämmer inte heller att här saknas öppningar, att det är en hermetiskt tillsluten bok:

En reva

 

Det hörs tydligt i rummet

 

En klar öppning släpper in

 

Inte ljuset utifrån

 

 

Men en möjlighet

 

Ja: ”en möjlighet” är en vacker summering av poesin. Charlotte Qvandt skriver en försynt slags poesi som ändå når ut med sitt budskap om värdet i att växa i olika riktningar: ”Jag blir inte vuxen förrän jag / bär mig själv” är en sådan slutsats som ger dikten mer en riktning än styrfart. Det är också i det avslutande partiet, som handlar om djupen och om de täta skogar inom oss där vi går vilse, som hennes poesi mest kommer till sin rätt.