Få saker har varit så efterlängtade som översättningar av Audre Lorde. Det visades inte minst när Ellerströms häromåret äntligen gav ut Athena Farrokhzads översättningar av två diktsamlingar av författaren som föredrog att presentera sig som ”svart, lesbisk, mamma, krigare, poet”. Nu följs dessa två svarta pärlor upp av Modernistas utgåva Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus, en bok som utgör flaggskeppet i en serie med tre essäböcker, som också inkluderar Gloria Anzaldúa och Stephen Best.
Felicia Mulinari har skrivit förordet till Lorde-boken, ett kärleksbrev till förord, som betonar aktivismen och gemenskapen, de pågående kamperna, och lärdomarna om ”det på samma gång komplicerade och enkla, att radikalitet precis som kärlek är ett ständigt arbete av att lyssna, göra och bråka tillsammans.” Sedan har Marcel Mangold översatt titelessän (ursprungligen publicerad i en svåråtkomlig antologi om postkolonial feminism 2011), och poeten Arazo Arif har i sin tur översatt ytterligare två essäer.
Men låt oss dröja vid den sublima titeln: Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus. Lorde är som bekant suverän på titlar, där en annan lyder Your Silence Will Not Protect You – det är ingen tillfällighet att mina två engelska utgåvor bär dessa två uttrycksfulla och slagkraftiga titlar. Vad är härskarens hus? På engelska lyder ordet ”master”, ett ord som onekligen ger konnotationer till slaveriet.
Det är förstås en truism att kalla någon författare för ”politisk”: är inte i någon mening alla som uttrycker sig i det offentliga politiska? Det är trots allt viktigt att beakta och poängtera den krigaraspekt som Lorde utlöste. Hon återkommer till det mod som krävs för att du ska våga yppa dina innersta tankar, och hon vänder sig till en hoppfullhet som bestrider all stelnad pessimism. Hon skriver också om hur kategoriseringar och etiketter begränsar och förminskar din självständighet.
”Din tystnad kommer inte att skydda dig”, som hon skriver i essän ”Omvandlingen av tystnad till språk och handling”. Det finns samhällskrafter som tjänar på vår tystnad, men Lorde visar att vi måste arbeta mot tidsandan, och våga tala ur den privata erfarenheten. Det är inte fråga om oversharing eller TMI, bara det självklara i att talar om det som smärtar mest av allt – i hennes fall cancerbehandling. Utifrån sina personliga erfarenheter skriver Lorde sin uppviglande essäistik: ”För dem av oss som skriver är det nödvändighet att inte enbart granska sanningen i det vi säger, utan också sanningen i det språk med vilket vi säger det.”
Även om vi får finna oss i att bli inbjuden med armbågen går det att utnyttja tillfället att gå emot fiendens språk och anspråk. Det går inte att vinna om du imiterar det redan existerade språket (och tankesättet). Om du är ute efter djupgående och varaktiga förändringar är det nödvändigt att uppfinna nya verktyg när du ska montera ned maktens (patriarkatets) skrytbygge.
Ja, Audre Lorde må vara flaggskeppet i den lilla flotta som Modernista lanserar med sina tre enhetligt formgivna små böcker. Mexikanskamerikanska Gloria Anzaldúa var åtta år yngre än Lorde, men det finns åtskilligt som förenar dem. Dels generositeten mot andra röster, och dels ivern att bryta den tystnadsnorm som präglar underläget och det osynliggörande som blir dess yttersta konsekvens. Det finns ett internaliserat mindervärdeskomplex som det finns anledning att slå i spillror. Tala i tungor har översatts av poeten Burcu Sahin, och hon har också skrivit ett upplysande förord.
För ärligt, har du koll på Anzaldúa? Tyvärr måste jag erkänna att jag inte hade det. Hon föddes i USA, och växte upp i gränsområdena mot Mexiko, och är ansvarig för ett författarskap som blivit allt mer aktuellt i takt med att människor tvingats korsa geografiska gränser. Hennes skrivande blir till i mellanrummen mellan olika identiteter, mellan den spanska som var förbjuden när hon gick i skolan och den engelska som hon skriver på under tyst protest.
Men civil olydnad är en bra utgångspunkt för en poet och en kulturteoretiker. Det är ingen vild gissning att hennes egna bakgrund gjorde henne mer mottaglig för den typ av essäistik hon föredrog: ett skrivande som förespråkar blandformen (i essän blandas brevet med dikten, med frikostiga citat från andra författare). Sahin visar i förordet att Anzaldúa agerade som en medlare mellan olika kulturer, där hon uppfann ordet ”nepantla”, som betyder mellanrum.
Även Anzaldúa skriver från en queer erfarenhet – hon definierade sig som flata – och i essän från 1981 blir det hemliga livet en nyckel in till ett tänkande på tvären mot det normativa. Den som skriver måste lära sig stjäla sina stunder i de klandestina mellanrum som uppstår mellan de dagliga sysslorna. Det är något den stressade nutidsmänniskan borde lära sig något av, hen som ständigt klagar på att det aldrig finns tid att läsa: de här tre korta essäböckerna borde fungera som återställare till en bättre och mer läsanpassad tillvaro (läs dem i kollektivtrafiken eller medan du väntar på att riset ska koka, för livet är smockfullt av sådana kryphål).
Ja, att skriva och att läsa är en glädje i sig, och den som saknar argument kan hämta några från Gloria Anzaldúa: ”Jag skriver för att dokumentera det andra raderar när jag talar […] För att övertyga mig själv om att jag är värdig och att det jag har att säga inte är en hög med skit. […] Slutligen skriver jag för att jag är rädd för att skriva, men ännu mer rädd för att inte skriva.”
Stephen Best är sist på tur i detta goda initiativ med sin egna introduktion till boken None Like Us: Blackness, Belonging, Aesthetic Life från 2018. Den har kritikern Viola Bao översatt, och hon har också skrivit ett förord, som presenterar kulturteoretikern Best (ej tidigare översatt till svenska). Bao presenterar en oväntad ingång till detta tänkande, med liknelsen i att göra slut: i stället för att se det som ett misslyckande blir det ett sätt att uppnå en större frihet. I stället för att stagnera i negativitet och trauma vill Best arbeta i mer konstruktiv riktning.
Det här är den välvilliga tolkningen – i själva verket är hans skrivande akademiskt, abstrakt och teoretiskt, och Baos förord ger inga rekorderliga nycklar. Essäns tanke om ”melankolisk historicism” är delvis hämtad från Freud: ”Melankolisk historicism är ett slags brottsplatsundersökning där den forensiska föreställningsförmågan riktas mot återskapandet av ett ’vi’ vid platsen för ’vårt’ våldsamma ursprung” [kursiv i originalet].
Som jag uppfattar det vill Best frigöra sig från destruktiva eller bara problematiska efterdyningar av slaveriet, KKK och Jim Crow-lagarna. Att vara queer och svart är en dubbel form av utestängdhet, en erfarenhet som den hör författaren delar med Lorde och Anzaldúa. Att den queera identiteten förstärker outsiderpositionen är självklart, på ett mer riskabelt sätt än när heteros och normisar lajvar outsider (ja, jag tittar på dig, Gunnar Ekelöf).
Best går i dialog med James Baldwin och skriver om alienation, om negativitet, och att läsa honom direkt efter Lorde och Anzaldúa är beklämmande, då deras visionära syn på gemenskap ter sig utopisk i jämförelse, när han skriver om distansen mellan honom och fadern: ”mina akademiska prestationer göder det avstånd som håller oss i relation till varandra. […] den här distansen är vår framtida belägenhet, den är inte ett tillstånd som kan övervinnas utan en förutsättning vi rör oss vidare med.”
Nu ska vare sig Best eller översättaren Bao belastas för att jag ibland går vilse i de snåriga trådar som läggs ut i hans text. Jag gör många markeringar i marginalen för att påminna mig om att det är en text att återkomma till, en text som likväl som de två andra essäerna i serien blir nödvändiga för den som vill orientera sig i svart och queer kulturhistoria och –nutid. Det här är böcker som inte i första hand ska läsas och refereras i korta texter som denna: de ska fungera som riktmärken för en återkommande diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.