The Woman Who Killed the Fish, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser, New Directions

 

Långt ifrån alla böcker av den brasilianska författaren Clarice Lispector finns översatta till svenska, även om Tranans ambitiösa arbete under 2000-talet har kommit en bra bit på vägen. Av de 9 romanerna saknas 3, och av de 84 novellerna saknas drygt hälften. Mest saknar jag nog krönikorna, som häromåret kom i samlad form på engelska. Först nu har också hennes fyra barnböcker samlats i en engelsk volym – given läsning för komplettister.

 

The Woman Who Killed the Fish är alltså en bok med fyra separata berättelser för barn, som hon skrev mestadels för sina söner från åren 1966 och framåt. Därmed sällar sig Lispector till den illustra skaran ”vuxenförfattare” som skrev för barn – några bland dem förstås Oscar Wildes Sagor, Sylvia Plaths Sängboken, T.S.Eliots kattbok. Sagorna i Lispectors bok är kort hållna, så här kan inga barn komma undan med att de hinner bli rastlösa under högläsningen. Tilltalet är rätt likt det hon anlägger i sina krönikor: halvt retsam, halvt ironisk – men alltid lägger hon sig på barnets nivå, och talar rätt in i deras existentiella undringar.

 

Titelberättelsen handlar också om döden, ett inte helt ovanligt tema för barnböcker (tänk Barbro Lindgren och Eva Erikssons Titta Max Grav från 1991). Berättaren tar på sig skulden för akvariefiskarnas död, och berättelsen kan läsas som ett försvarstal där hon ber om ursäkt för försummelsen, men måste få förklara hur mycket djur betyder för henne och hur mycket hon älskar dem – men det finns faktiskt stunder som är viktigare än att sköta ett akvarium. Vad kan vara viktigare? frågar du. Tja, läs berättelsen, säger jag bara – här står jag nog – med facit i hand – på Lispectors sida.

 

Översättaren Benjamin Moser – som också skrivit en lysande biografi över Lispector – har mer eller mindre tagit över översättningen av henne, efter att den under lång period varit i vanrykte (de engelska översättningarna, alltså). Nu har han gett de engelskspråkiga läsarna en mer korrekt uppfattning om hennes idiom. Det är lätt att känna igen ”den vuxne” Lispector här – fast, slår det mig, är hon ens någonsin vuxen som författare? Är hon inte även i sina andra böcker – de halsbrytande romanerna och de våghalsiga novellerna – alltid barnet som leker vuxen? En författare som helt går sina egna vägar och inte lyder några regler.

 

Som bekant (jag har citerat det oftare än något annat) längtade Lispector efter att få vara ett djur, och hon tar med sig den inställningen i sina barnsagor: ”besides being people, we’re also animals.” Hon skriver också som ett djur: intuitivt, utan en tanke på konsekvenser eller konvenans eller vad som är rimlighet. Det blir också tydligt var hon har sina sympatier: hos barnen, förstås.

 

Så, titelberättelsen handlar om döden? Ja, men i mycket högre grad blir det en berättelse som förespråkar uppmärksamhet i allt som lever, inlevelsen i varelser av alla slag. Storyn är sekundär, som om berättaren glömmer bort den och måste bli påmind. Hon skriver på barnets nivå, och utgår från deras logik: ”Lizards don’t talk, don’t sing, don’t dance, don’t like people because they’re afraid of people. Lizards would be dangerous for us if they were as big as alligators.”

 

Finns det lärdomar? Ja, men de är också sekundära. Djurvärlden är grym, och Lispector väjer inte för svåra frågor. Döden hör till vardagen, det är lika bra att vänja sig vid det vid ung ålder. Underförstått blir hennes meddelande till barnen att de inte ska blunda för lidandet utan söka hjälp hos någon de kan lita på, någon som förstår vad det innebär att lida.

 

De andra sagorna handlar så om en fet kanin som rymmer från sin bur, en hund som berättar för sin ägare ”Clarice”, och en höna som avslöjar intima saker. De fyra djuren i novellerna kan knytas till de fyra elementen och temperamenten, kända från antikens medicinska vetenskap. Kanske så här: fiskarna är vatten (flegmatiker); kaninen är eld (sangviniker (de förökar sig i rasande fart)); hunden är jord (melankoliker); hönan är luft (koleriker). Hm, kanske det, fast hönan är också trög (flegmatiker).

 

Hur kunde så kaninen rymma, när den var för fet för att tränga sig mellan gallret och för svag för att lyfta det tunga locket? Kanske det är en allegori över berättandet, som också är kapabel att lyfta de tyngsta av lock. Hunden Ulisses förhalar sin historia i det längsta, en teknik Lispector själv anlitar i sin berättelse om fiskarna, och hönan är mest rädd. Men Lispector visste något om hur djur måste göra sig rädda för människor, där den stora rädslan förstås är att bli uppäten av dem. Och hon visste även att det ibland inte är så stor skillnad mellan djur och människa: ”She thinks that she thinks”, som det står om hönan, något som ju gäller för en stor del av mänskligheten.

 

Strikt talat går det att läsa Lispectors berättelser här som instruktionsböcker i hur noveller ska skrivas. Vi berömmer oss ofta i Sverige – med viss rätta – om vår unika tradition av högklassiga barnböcker, och jag vill definitivt inte basha här eller trampa någon på foten, men det kanske också orsakar ett underskott på översättningar. Finge jag bestämma något vore det att de här berättelserna genast översattes också till svenska, så att även svenska barn fick i sig så här kvalitativa sagor. Vi vuxna kan också ta del av dem – inte för att upptäcka nya sidor av Lispectors författarskap, men bara få somliga av dem bekräftade (som att hon är det mest ovärderliga 1900-talet skänkte litteraturen).