Sidor

14 feb. 2024

Sömngångarnätter på vakna dagar, August Strindberg, Nirstedt/Litteratur

 

Det är inte för sina dikter August Strindberg har gått till eftervärlden, men han är en författare som det är svårt att förbigå. I hans så monumentala litterära produktion intar de tre diktsamlingarna en blygsam position. Efter att ha gett ut sin första bok med Dikter på vers och prosa blev en dikt därifrån överflödig, och han utökade den till en egen bok året därpå. Sömngångarnätter på vakna dagar från 1884 innehåller därför fyra sådana nätter samt en dikt om uppvaknandet. Hur man nu, i logikens namn, kan vakna när man redan är vaken.

 

I Nirstedt/Litteraturs serie Poesibiblioteket saknas fortfarande en del stora namn, som Södegran, Boye, Ekelöf, Lindegren, Tranströmer och Lugn. Men det är klart att Strindberg ska representeras, så ingen skugga ska falla över honom. Ulf Olsson, som vigt en stor del av sitt liv åt Strindberg, har skrivit ett utförligt förord. Han vill betona att boken fortfarande äger aktualitet, en åsikt jag inte helt kan dela. Bildspråket är en smula bedagat: ”Känslorna domna som mygg i snö, / Minnena blandas med gamla drömmar, / Viljan somnar, tankarne dö, / Själen lossnar i band och sömmar.”

 


Som prolog fungerar Strindbergs troligen mest kända dikt, den som jämställer slakteributikens kalvhjärta på en krok med hans egna lilla bok som dinglar i boklådans fönster. Sedan får vi följa Strindberg i färd med att sticka en offerkofta vars mönster Marcus Birro har transkriberat. Han är lite grinig. Lite cynisk. Mer än lite melodramatisk. Han är både hudlös och filterlös. Och så sentimental att han får John Lennons enfaldiga ”Imagine” att framstå som subtil.  

 

Han kan också ge uttryck för en livsleda som är av det slag Shakespeare uppvisade i sina sonetter. Hos Strindberg: ”Mätt på buller och civilisation, / Affischer, lögner och polisförbud, / Där hela lifvet är en imitation / Och talangen ersätter Gud”. Det ekar kraftigt från Shakespeares berömda 66:e sonett, den som inleds ”Tired with all these”, i Eva Ströms översättning: ”Så intill döden trött jag ville skrika, / när en begåvning döms till tiggarliv, / och när en nolla njuter lyx för rika, / och trofasthet i ryggen får en kniv”.

 

Det versmått Strindberg har begagnat, knitteln, har med viss rätt lågt anseende. Det ska ändå påtalas att han till största del undviker den monotoni som vidlåder detta versmått. Till den insatsen hör det stora tillskottet av känslor. Den första natten är en road movie från Skåne upp genom de svenska landskapen Småland, Östergötland, tills han anländer till sin älskade Mälaren (en sjö?) och Stockholm: ”Där han har kämpat, där han har bråkat, / Där han har njutit, där han har tråkat.”

 

Denna längre dikt på vers visar hur svårbemästrat det är. Problemet är att du försöker tämja något som redan är tamt. Till Strindbergs försvar kan jag anföra att det inte alltid är njutbart att läsa Stagnelius längre dikter. En författare som Strindberg dyrkade, Lord Byron, lyckades avsevärt bättre i sin nästan genomgående läsbara episka dikt Don Juan – mest tack vare sin satiriska udd. Denna udd försöker Strindberg efterapa, men lyckades bara halvvägs. På tal om apor är det gott om apor som klänger i de här dikterna, och de ska förstås ingå i satiren.  

 

Strindberg faller för frestelsen att bli plump. Starka känslor räcker inte alltid, när utfallet blir infamt. En kan undra om de privata uppgörelserna med allt bigotteri äger allmänintresse:

 

Jag kom från Kristus och hans grymma lära,

Som bjöd att köttet skulle i branden förgås,

Och kroppen hållas i så kallad ära.

Men ungdomsblodet kokar och sjuder,

Naturens röst allt starkare ljuder,

Och en gammal semitisk askes

Jag flyr som en konfirmand sin katkes.

 

Tiden har avväpnat Strindbergs elakheter, så nu återstår bara grovheterna: ”Vi slåss ej med knifvar, men med blanka ord”, skriver han, men orden är inte längre lika blanka. I dikten förekommer också ett slags avsked från konsten (spoiler: han ändrade sig veckan därpå). Han vet redan på förhand vad han ska tycka, och en läsare känner sig lätt utesluten ur den konversation han för med sitt eget huvud, platsen där han verkade trivas både bäst och sämst.

1 kommentar:

  1. Jag skulle gärna se Anne-Marie Berglund i förlagets poesiserie.
    Har någon ett förslag på vilken titel?
    Debuten Luftberusningen kanske.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.