Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul, Stina Bäckström, Glänta

Vad kul med en bok om humor! Inte minst för att jag därmed ges tillfälle att använda utropstecknet, som jag misstänker är mitt mest försummade skiljetecken! Stina Bäckström, docent i filosofi och lektor på Södertörns högskola, har skrivit Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul, som ingår i serien Glänta hardcore.

 

Ja, fast är det verkligen ”kul” att teoretisera om humor? Det råder nog delade meningar om det. Ändå är jag glad att Bäckström gör ett försök, och det är ambitiöst nog indelat i sju olika essäer, där jag har mest behållning kanske av resonemanget där hon plockar in Sara Ahmeds begrepp ”den feministiska glädjedödaren” för att visa funktionen av Hemulens tystnad hos Tove Jansson.

 

”Världen är ful, vi behöver ha kul!” Så skulle hisspitchen till den här boken lyda. I och för sig skulle den hissen inte gå ända upp, men än sen! Behovet av humor är om inte konstant, så i någon form av behovsprövning, och vi lever i tider som är prövande. Bäckström diskuterar en del kring vad man får skämta om. Ganska mycket ändå! Hon menar att frågan är felställd, och monterar ned frågeställningen. Hon menar att skämt måste få vara mångtydiga.

 

Det här är inte så mycket en historik över humorn som en lägesbeskrivning, där Bäckström också tar upp cancelkulturen, som ju drabbat en del komiker. Där har det mest handlat om komiker som begått övertramp i privatlivet, och det är ju en berättigad åtgärd: vi behöver inte lyssna till de som själva har svårt att skilja på vad som är roligt på scen och vad som är tråkigt utanför densamma.

 

En vanlig uppfattning om humor är att den ska sparka nedåt. Varför måste den göra det, åtminstone alltid? Blir inte sådan humor av nödvändighet väldigt förutsägbar? Humor bygger på det som inte kan förutsägas. Det borde inte finnas någon färdig mall. Tajming, visst, för all del, men det roliga är situationsbunden och uppstår inte på beställning. Det är bland annat därför jag är så trött på alla svenska stand up-typer: deras skämt har passerat för många redaktionsmöten (inte bokstavligt, men ni som fattar, ni fattar).

 

Bra humor måste våga närma sig det otillåtna. Bäckström vill vidga vår syn på humor som något mer än skämtet, och det är ett givande ingångsvärde. Bra humor är inget att skratta åt! Hon använder begreppen ”tilltal och samspel” som en formel för detta, och det är en bra poäng, att det måste finnas någon form av ömsesidighet, en reciprocitet. Humorn uppstår i mötet. Om du är i skogen och säger något roligt och ingen skrattar, har du då sagt något roligt?

 

Intressant nog upplyser Bäckström oss (mig i vart fall) att ordet för humor etymologiskt har med ”fukt” att göra, och i synnerhet (kropps)vätskor. Det förklarar varför en del humor kallas ”torr”. Det här är synnerligen intressant, eftersom fukten sedan antiken har kopplats till kvinnor, utifrån gråten, menstruationen, och det erotiska begäret. Män? De är torra. Betyder det att kvinnor trots att motsatsen så ofta hävdas är roligare än män? Tja, att döma av det jag har hört av svenska stand up-typer: mycket sämre kan de inte vara!  

 

I boken lutar sig Bäckström lite mot Kant, lite mer mot Kierkegaard, en del mot Platon. Exempel plockas från några väntade källor, som tv-serien The Office. Lite mer oväntad är en genomgång av hur bröllopsbilden har förändrats, från de gamla där brudparet ställdes upp med allvarliga miner till dagens där brudparet förväntas leka och stoja – ha kul, helt enkelt. För vi har fått ett samhälle där det är en dödssynd att vara tråkig och humorlös. Det finns ju arbetsplatser där personalen inte bara uppmanas utan tvingas att vara delaktiga i det gemytliga, trivsamma och muntra, där de går från rekommenderad till kommenderad god stämning. Välj glädjen!

 

En av de slutsatser Bäckström hamnar i kan jag lätt instämma i: ”Om vi fullt ut förstod vad humor är och gör, skulle den inte kunna överraska oss så som den måste göra för att vara riktigt förlösande och rolig.” Det här blir något mer än en ursäkt varför bokens syfte förfelas – det blir faktiskt en fullgod definition av humor. Vi ska inte analysera sönder vad som är roligt, men inte heller missta vare sig att vi måste skratta åt det roliga eller att allt som vi skrattar åt är roligt.