Några kommer nära andra förblir borta, Andreas Björsten, Fri Press

 

På sin hemsida presenterar sig förlaget Fri Press som ”Nu ännu mindre och mjukare”. De publicerar främst poesi med mer eller mindre uttalad anknytning till beat-genren som var livaktig i USA från slutet av 50-talet och framåt, med ledstjärnor som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och Gregory Corso. Och varför inte Richard Brautigan, som ingår i förlagets stall av författare. Bli inte förvånad heller om du hittar Eric Fylkeson där (om det någonsin har funnits en mer underskattad svensk poet får du gärna berätta vad hen heter).

 

För några år sedan diagnostiserades Andreas Björsten med Parkinsons sjukdom, efter en lång tjänst i poesins namn som manifesterats i bland annat flitigt deltagande som estradpoet och grundande av Den Blinde Argus, samt ett oregelbundet flöde diktsamlingar sedan debuten 1988. För två år sedan kom Dikter som porträtt, och den följs nu av Några kommer nära andra förblir borta (vacker titel). Liksom i förra boken är det fråga om porträttdikter av poetkolleger, de flesta namnen av bekant slag.

 

Främst bland namnen står Peter Lindforss, den mytomspunne poeten som kom från överklassen och under en period var vän med Leonard Cohen, men som levde sina sista år som hemlös i Stockholm. Cohens berömda blåa regnrock förekommer i en av dikterna. Där finns också korta dialoger med bland andra Bodil Malmsten, Uje Brandelius och Tomas Tranströmer, samt några från Malmöligan: Lukas Moodysson och Håkan Sandell.

 

I ett kort förord till den här boken presenterar Jonas Ellerström Björsten som en utopisk poet som verkar i William Blakes efterföljd, där visionerna också har sneglat på surrealisterna och beatpoeterna. Det är en inte helt ovanlig position för en svensk poet, att hämta sin inspiration från just dessa källor. De 28 korta dikterna uppehåller sig gärna vid 80-talet, och det kan vara svårt för Björsten att hålla nostalgins skadliga inflytande stången. För en nutida läsare är ju 80-talet nu lika avlägset som 40-talet var för den som var ung på 80-talet, så jag är ganska säker på att den unge Björsten inte hade välkomnat dylika minnesteckningar från någons upplevelser från 40 år tillbaka i tiden.

 

Eller? Björsten är uttalad romantiker i Bo Setterlinds anda, och om något är romantiken ju en tillbakablickande genre. (Obs, jag är medveten om att romantiken strikt talat är en epok, men det går inte att knyta den till någon specifik tidsera (1789-1824), utan den är ju fortsatt aktiv.) Att vi rör oss i svunna tider blir märkbart när Björsten refererar till fotokopiering: ”poesins agenter / fotokopierar evigheten / som ligger lugnt / och ser på”.

 

Ett namn som saknas i Björstens uppräkning är Bruno K. Öijer, men han har skrivit om honom tidigare. En del av metaforförrådet har nog hämtats därifrån, och det präglar stämningslägena i dikterna, som befinner sig i ett spänningsfält mellan grön idyll och grå realistisk återgivning. En av vännerna han skriver om är död, men visar sig med hästsvansen intakt: ”märkligt hur ens döda vänner / överlever en själv”.

 

Ja, det är märkligt med dessa inslag som befriar en från det våra sinnen registrerar och skapar en ny verklighet. Dikterna innehåller flera sådana vändningar, oväntade ögonblick som lokaliserar en galghumor av vasst snitt. Här saknas gnäll när Björsten inventerar sin privata poesikanon. Där finns förstås Setterlind på en central position, och en av de finaste dikterna i den här samlingen handlar om dennes benägenhet att växla mellan en stjärna och en måne när han signerade sina böcker. Dragningen till mörkret var månen, och dragningen till ljuset var stjärnan. Med Blakes ord var månen hans erfarenhet och stjärnan hans oskuld.

 

Björstens karakterisering av Setterlind säger förstås också mer än något om honom själv:

 

       trots bekymren

fick hans liv

en ljus inramning

av det höga

men också det jordnära

som tog emot ljuset