Händelseboken, Andrzej Tichý, Bonniers

 

Hieronymus Bosch målade i skiftet mellan 1400- och 1500-talet en mängd bisarra målningar som blandade maskiner, demoner, smådjävlar och vagt människoliknande figurer. Hans storverk ”Den yttersta domen” går det att ägna några förlorade timmar åt, med sitt myller av händelser. Nu vet jag inte hur mycket Andrzej Tichý har påverkats av Bosch eller av just den målningen, men att läsa hans senaste roman Händelseboken inger liknande känslor. Är det en roman? Är det en fresk? Är det en danse macabre?

 

Olika personer turas om att ta ordet, och allt knyts (i någon mån) ihop av paret Egea och Svatopluk (”Gejmboj”), som skänkts evigt liv och därmed har perspektiv från medeltiden och framåt. Romanens handling läggs intill en kollaps för kapitalismen från början av 2100-talet, men vi rör oss också hit och dit i tid och rum med figurer som korsar varandra, kompositörer, översättare och poeter, barnet Yosif som skriver ”Händelseboken” i skolan, och här finns även en Scheherazade (gissa om den här texten består av tusen och ett ord …). Allt är lika plastiskt, och jag inser att alla mina försök att ge ett referat måste stranda på uppgiftens omöjlighet.

 

Tichý skildrar en söndrig, splittrad och nådlös värld där Gud kapitulerat i maktlöst skämtande. Myllret uppmuntras av de rastlösa perspektivbytena, där människoödena sällan tillåts stelna i något som skulle göra händelserna balanserade. Bland sina svenska gelikar intar Tichý en unik position. Med det här dödsallvaret har väl ingen skrivit sedan Lars Norén eller Birgitta Trotzig – och bli inte förvånade när Norén apostroferas lite här och där i denna mörkt strålande roman, som ägnar sig åt det slags avlyssnandets konst som Norén så skickligt demonstrerade i sina dramer, främst i Morire di classe-pjäserna från 90-talet.

 

Vi har författaren Zygmunt Pereira, som är i färd att fylla 70 år, med visst internationellt renommé – omdömet ”sombre threnody” (dystra sorgesånger) för tankarna till Tichý, som ju tre gånger nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och även till det internationella Bookerpriset. Inte för att framgångarna gör honom gladare, för han tänker mer på att orden håller på att sina och tankeförmågan börjar svikta. Han tar sig an den nerdekade kriminella Mink, som alldeles nyss har sett ett dött barn i en lekpark – flickan Alicja (Ajša), som lämnats vind för våg med mammans sömntabletter. Hennes döda kropp blir en händelse bland alla andra, något som knappt registreras av någon.

 

Mönster sätts i oss redan när vi är barn, och Tichý visar med eftertryck vilka mekanismer som formar en personlighet. Det sker på ett tidigt stadium, och sedan verkar allt vara för sent. Så fortgår livet, med all sin förnedring. Och det finns också något förnedrande i att vara vid liv, där det enda som gäller blir att överleva det mentala stillestånd vi befinner oss i. Det är orimligt, orättvist, och ovärdigt. Förflackning och urholkning förlamar oss, men Tichý väcker dessa intryck till liv, och han låter saker hugga tag i varandra med smärre fördröjningar, exakt så som minnet fungerar, och kanske det är så hans realism ska uppfattas: han visar hur vi beter oss, där afasi och insikt korsar våra tankebanor på lika snabba impulser:

 

Vardagen fylls av falluckor. När som helst riskerar hon att fastna i känslan av overklighet. Eller snarare, i oförmågan att bedöma vilken verklighet det är som gäller. Varför lever vi alla som om framtiden, målet för vår tillvaro, slutet, inte finns?

 

Tichý har den här gången skrivit en orolig, otrygg, splittrad, oredig, dunkel, otydlig roman. Det låter som att jag är frustrerad? Ja, det är ett slit att läsa, och han kan inte anklagas för att underlätta läsarens arbete. Men till skillnad från en del andra svenska cyniker finns det en energi hos Tichý, och den driver den här romanen kanske inte framåt men djupare neråt när den rör sig i sina cirklar, som kan få en att erinra sig Dantes Inferno-tratt. I den malströmmen flimrar otaliga citat förbi – somliga verkar vara korrumperade, liksom för att visa hur förryckt världen har blivit, där det falska och det äkta äger lika lågt värde. I stället för att bli nödvändiga andningspauser blir dessa citat en del av den oro som Tichý sprider. Som ett replikskifte som felaktigt tillskrivs Sapfo: ”Jag suckar ofta. Men vad kan jag göra?”

 

Det här är en roman som växlar kvicksilversnabbt mellan glättig raljans och missmodig förtvivlan, åskådliggjord i monologer och dialoger. Blir det pladdrigt? Jo, men det hör till sakens natur. De disparata rösterna hör ihop och splittras inte till ett polyfont verk, även om det även ges utrymme åt polisprotokollet. De olika rösterna blir refererande, utsvävande, reportageartade, konstnärligt utsmyckade – men allt hålls ihop av det undertryckt indignerade tonfallet, som hela tiden betonar hur orättvist och hårt det här livet är för somliga av oss.

 

Till detta hör också Tichýs flitiga kommatering; här märks det att det finns åtminstone en svensk författare som lärt sig något i den konsten av William Faulkner. Det skapar en prosa som är motsatsen till anemisk, men om du kallar den ”mustig” eller ”robust” slutar jag lyssna. Den fragmentets estetik som tilltalade 80-talets teoretiker behöver på något sätt revideras: nu handlar det mer om skärvor hos författare som Tichý, som vänder sig mot den sönderslagna världens våldsamma kramper. Och det är som att våldet mot de värnlösa blir den här romanens inte ledmotiv men snarare dess basgång, en djupt suggestiv ton som det vore oförnuftigt att ignorera.

 

Vad ska jag då kalla den här märkligt konsekventa romanen? Tja, kanske det är ett stridsrop eller en dödsdom över Europa och det samhälle vi har byggt. Det är Tichýs hittills mest ambitiösa verk – och jag var helt golvad av den i mitt tycke bästa, Eländet, som jag var med att nominera till Augustpriset 2016, tillsammans med några andra nästan lika mörka alster (var 2016 ett ovanligt deppigt år?): Ann Jäderlund, Linda Boström Knausgård, Lina Wolff, Therese Bohman, samt – just det, Lars Norén. Framtiden – den eventuella – får väl avgöra hur väl Händelseboken står sig i en sådan konkurrens. Den framstår redan som en bok som måste kallas omistlig.