Tidsmaskinen, H.G. Wells, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

Tankeexperimentet med tidsresor tar oss oftast bakåt i tiden. Så sker i Ray Bradburys mästerliga 50-talsnovell ”Ett dån av åska” (Novellix 2017), där ett olyckosamt avsteg från stigen får en dinosauriejägare att råka trampa sönder en fjäril, och effekten blir att när de återvänder till sin samtid har den goda presidentkandidaten Keith förlorat mot den onde Deutscher, och nu är deras värld en illitterat, anti-intellektuell diktatur. En vass profetia över USA:s framtid med en ny period med Trump.

 

H.G. Wells stod för en osannolik stark insats 1895-1898. Debutromanen Tidsmaskinen följdes i rask ordning av Doktor Moreaus ö, Den osynlige mannen och Världarnas krig. Även om man betänker att 1890-talet var en guldålder för engelskspråkig fiktion är det en anmärkningsvärd insats. Under detta årtionde publicerades exempelvis Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, Joseph Conrads Mörkrets hjärta, Henry James The Turn of the Screw, Bram Stokers Dracula, och strax innan föddes några andra minnesvärda karaktärer: Dr Jekyll och Mr Hyde samt Sherlock Holmes.

 

Wells fantasi var av det gränslösa slaget, men han arbetade hårdare med intrigen än att skapa levande karaktärer. Hans romaner saknar figurer som Dracula, Kurtz, eller Dorian Gray. Ärligt talat är han nog också mer omtalad än läst i våra dagar, en av dessa författare som stelnat till ett monument, ett namn många känner till. Han publicerade drygt 50 romaner. Nu har debuten Tidsmaskinen utkommit i en ny svensk översättning signerad Christian Ekvall, som också skrivit ett informativt efterord, som bland annat handlar om Wells kortvariga vänskap med Conrad och hans inflytande på Churchill. Brian Aldiss, en inte oäven författare, kallade Wells ”science fiction-genrens Shakespeare”.

 

Här går tidsresan många år framåt. Den snillrike uppfinnaren – ”Tidsresenären” – åker till år 802701. Logiken bakom tidsresorna demonstrerar att Wells tagit intryck av den excentriske brittiske författaren Charles Howard Hinton, som några år tidigare lekt med tanken på tid som den fjärde dimensionen. Annars är det en djupt originell roman Wells har skrivit, och det är inte svårt att leva sig in i den fascination den torde ha väckt på läsarna under 1890-talet. Här lanseras tanken att det är lika smidigt att resa i tiden som att trotsa gravitationen med luftballongens hjälp.

 

Däremot har en del saker åldrats betänkligt. Det är nog inte något som helt ligger på Wells konto, utan detsamma gäller andra verk från den här tiden, exempelvis Charlotte Perkins Gilmans lite bisarra Kvinnolandet. Hos Wells finns en ganska omotiverad oförlöst romans mellan tidsresenären och den diminutiva Weena, 120 cm lång. Tidsresenären landar i en värld som är strikt uppdelad i den vackra, rika och ointelligenta klassen som bor ovan jord – de är förkrympta intellektuellt och kroppsligt, medan den arbetande klassen lever under jord i tunnlar och är fula, bleka varelser som liknas vid spindlar, apor och råttor. En sak till: de är kannibaler.

 

Det är en kvickt berättad historia som inte drabbas av några längre longörer. Det märks att det ursprungligen är skrivet i episodform för publicering i tidskrifter. Det är gott om cliffhangers. Wells indelning i rika eleoler och fattiga morlocker har i många avseenden besannats, med gated communities som bygger allt högre stängsel för att undvika kontakt med de mindre rika. Och tänk bara den service som erbjuds av foodora-buden, att de kan dumpa den färdiglagade maten vid dörren utan att den välbeställde behöver se den fattige i ögat.

 

En annan sak Wells hade rätt i är att det kommer att vara ohyggligt varmt i framtiden. Men det är inte en klimatroman i första hand, även om det förstås går att tolka in olika civilisationskritiska inslag i en roman som är tillkommen under det pessimistiska 1890-talet. Det är inte helt lätt att utröna vad som är Wells individuella dysterhet och vad som hör till tidsandan. Det är desto lättare att upptäcka dess relevans på den tid vi har hamnat i nu, i det som var framtid för Wells men som känns onödigt tillbakasträvande för oss som vistas i den.