Ord & Bild Nr 5 2023: Spöken

 

Just när det förra året höll på att ta slut anlände oannonserat ett bihang till Ord & Bilds utgivning, ett oväntat spöknummer. Det har just ”Spöken” som tema, och man har upplåtit redaktörskapet åt gästredaktörerna – här fyndigt kallade ”gastredaktörerna” – Ann Ighe, Jonatan Habib Engqvist och Linnea Frank. I korthet behandlar numret spökets plats och funktion i kulturen, i texten, i verkligheten.

 

Tack vare dåligt upplysta hus var spökena mer framträdande på 1800-talet. Att glödlampan uppfanns på slutet av århundradet – om det nu var Thomas Edison eller någon annan kan kvitta – var en välsignelse för bokläsarna, men kruxet var att litteraturen blev något för upplyst. Kort sagt: innehållet blev lite mindre spännande, och det är kanske ingen tillfällighet att Weber strax därpå förklarade världen avförtrollad.

 

Men nu är spökena tillbaka? Tja, ganska mycket tyder på en viss renässans för paranormala och ockulta fenomen som blev utskrattade i min egen ungdom, en tidsanda som fick mig att gömma tarotkortlekarna djupt i källarhålorna. Men nu är det dags att damma av dem, för vi har fått se en återkomst av sådant som inte tillhör det mätbara och effektiviseringsfixerade samhället.

 

Bland skräckgenrens olika varelser – vampyrer, varulvar, ghouls, zombies, monster, troll – är väl spökena de värsta ändå. Kanske enbart för att de är så flitigt förekommande, och att de till skillnad från de andra inte genast aktiverar vår vaksamhet eller försvars- eller flyktmekanism. Ett spöke kan du inte lita på. Tumregel: vänd inte vampyren ryggen. Spöket kan visa sig vara välvilligt. Och så är de jobbiga på det viset att de ställer till med så mycket buller och bång. Dessutom är de ju så, om Freudismen tillåts, hm, så – ohem-lika, alltså att de liknar det bekanta men har fått en tillsats av det främmande och fasliga.

 

Det finns en hel del att glädja sig åt i detta nummer, där jag fastnar länge för Avery Gordons bidrag. Han tar också upp Freuds essä om ”det kusliga” (das Unheimliche). Ärligt talat är det mer ord än bild i numret, och i några fall, som i Gordons text, väldigt mycket text. Annars kunde AI ha fått lattja fram mer spöklika foton (jag menar: har du sett fotona på Freud; där krävs minimal AI-infiltration för att skapa spöklik effekt). Här finns i gengäld Pia Koskelas tecknade serie. Och Claudia Lindéns genomgång av gotiska troper hos Selma Lagerlöf, Clas Livijn och Erik Johan Stagnelius, och terror-genrens kopplingar till sexualiteten. Både Livijn och Lagerlöf lät kvinnliga spöken fungera som rättskipare.

 

Och Anders Teglund tar sikte på Thatchers spöke. Om någon icke-fiktiv person kan tänkas spöka är det förstås husdiktatorn MT, vars mortal coil ju begravdes för snart elva år sedan. Men nog fan spökar hon! Inte minst i den politik som förs för tillfället, både i England och i Sverige. Här låter Teglund henne möta upp managementkonsulten Fredrick Taylor, död ännu längre, för sitt veckomöte:

 

Varje gång någon nämner hennes namn, varje gång ett steg tas mot ett sundare samhälle – där människor tar sitt eget ansvar, där företagsamheten tillåts blomstra och militanta fackföreningar, marxister och strejkivrare trycks tillbaka – får hennes ande en tydligare kontur. På senare år har det i vissa stunder nästan känts som om hon har kunnat dra in riktig luft i lungorna.

 

Ursäkta, men varför diskuteras inte det här oftare i vår press? Varför handlar kultursidorna om så perifera saker, när det här borde vara högst på vår agenda: att politiken och samhällsutvecklingen håller Thatchers idéer vid liv? Det här är ju den riktiga skräcken, att hon ges kontur, att hon vädrar morgonluft. Kultursidorna monterar ned sina redaktioner, men den som känner sig svältfödd kan förstås hitta den eftersökta debatten i tidskrifter som Ord & Bild. Läget är prekärt, men det finns saker att hämta i det här antologiliknande spöknumret.

 

Säg annars var du ges ynnesten i att avlyssna till ett initierat samtal om Jamaica Kincaid, fört av Burcu Sahin och Athena Farrokhzad. Sahin avslutar finfint: ”det är i stilen som historien prunkar och vissnar, där kan läsaren gå vilse bland begär och blommor.” Här finns också en läsare som gärna går vilse i spöknumret bland gengångare och vålnader.

 

Genom hela numret finns också en fantomröst, halvt dolda textrader som ChatGPT har genererat utifrån spökhistoriernas förråd. Dessa textremsor (textslamsor?) väcker den unika blandningen av behag och obehag som går under namnet ”det sublima”.