Madonna rebellen, Mary Gabriel, översättning Åsa Malm & Karin Wijk, Atlas

 

Det finns ett underbart klipp från bakom kulisserna precis innan Madonna ska gå på scenen vid Live Aid-konserten i Philadelphia 13 juli 1985. Bette Midler ska presentera henne, och försöker förgäves få kontakt genom att ropa på Madonna flera gånger, men hon är helt inne i att tillsammans med musikerna, dansarna och scenarbetarna förbereda sitt framträdande. Madonna har på sig en lång rock med så tjocka axelvaddar att det ser ut som att hon ska spela ishockey, och när publiken ropar att hon ska ta av sig den svarar hon: ”I ain’t taking shit off today, they might held it against me ten years from now.”

 

Eftersom Sverige var och är ett efterblivet land fattade jag inte vad hon menade när hon sa så, men det skulle visa sig att samma vecka hade Playboy och Penthouse publicerat nakenbilder av henne från slutet av 70-talet. Allt det gör hennes reaktion mer anmärkningsvärd. Ända från början av sin karriär har hon varit ifrågasatt utifrån sin talang som dansare, sångare, låtskrivare, skådespelare, men även utifrån sin sexualitet och sin ålder. Ju äldre Keith Richards blir, desto mer respekt erhåller han, medan det för Madonna alltid har varit tvärtom. Ändå är hon kanske den enda popartisten som har lika stort swag som rockartister.

 

Hennes svar har alltid varit att bemöta kritiken och fortsätta vara angelägen som artist. Från en kommersiell aspekt: medan alla hon tävlade mot under 80-talet – Prince, Michael Jackson, George Michael, Whitney Houston och Freddie Mercury – har dött, har hon fortsatt att göra skivor och åka ut på turnéer. Nu har hon fyllt 65 år, och ålderismen lär fortsätta. Mary Gabriel har skrivit biografin Madonna rebellen, som torde fungera som ett standardverk. Den utkom på engelska i oktober (originaltiteln A Rebel Life är bättre), och att den samtidigt utkom på svenska är ett oroande tecken. Översättningen är inte alltid tonsäker.

 

Gabriels största bedrift är att finkamma både privatlivet och konstnärskapet och dokumentera varje skiv- och filminspelning och turné. Det blir tröttsamt först när hon når fram till 2010-talet, och man förstår att Madonnas intresse för att göra ny musik blir allt mer pliktskyldigt. Med 62 kapitel och en prolog och en epilog är det här en biografi med extra allt. Den är så lång att notförteckningen och litteraturlistan tyvärr hamnat på förlagets hemsida.

 

Det är en biografi som inte ger så många svar. Den största frågan handlar om varifrån Madonnas ambition kommer ifrån. När hon var fem år gammal dog hennes mamma, men det räcker inte som svar – inte alla som mister en förälder tillägnar sig en drivkraft av denna kaliber. En sak som kanske förvånar är att Madonna har så bra litteratursmak: Flannery O’Connor och Anne Sexton var favoriterna när hon pluggade, och senare Henry James, Marguerite Duras. När hon var gift med Sean Penn avskydde hon hans vänskap med Charles Bukowski, vilket förstås också hedrar henne.

 

Hennes förebild musikaliskt var förstås David Bowie (en annan musiker som läste kopiöst mycket), och det är förvånande att detta inte har påtalats oftare, hur de här två artisterna ständigt förändrar och förnyar sig, både musikaliskt och visuellt. Den Madonna helst ville låta som var Chrissie Hynde, och det förvånar desto mindre. Bilden som framträder är av någon som är både självupptagen och generös mot andra, någon som också konsekvent tagit risker genom att till exempel ställa upp så helhjärtat för HBTQI+-människor.

 

Madonna var förstås inte den första som erövrade sexualiteten och ägde den, men hon har varit mest konsekvent. Redan på High School orsakade hon skandal genom en lättklädd dans till The Whos ”Baba O’Riley”. Men att flytta fram gränser betyder inte att provokationerna i sig har varit målet. Det finns en parallell i hur kvinnlig sexualitet fortsätter att uppröra. Det hån Madonna mötte när hon i början av 90-talet gav ut boken Sex liknar debatten om Linda Skugges Only fans-konto från förra året. Det kanske inte tröstar Madonna, men Lana Del Rey mötte ett liknande motstånd i början av sin karriär, det vill säga: du är fake, du kan inte sjunga, du kan inte skriva låtar, du är för gammal …

 

Vad biografin gör bra är att den så starkt betonar vikten av samarbete, hur Madonnas fingertoppskänsla varit osviklig. Det finns också några fina exempel på hennes humor: ”Alla straighta män bör ha en mans tunga i munnen åtminstone en gång”, som hon sa i en intervju (du hittar referensen någonstans på förlaget Atlas hemsida). När sångaren i ett band som heter Aerosmith vid en prisutdelning höll upp två fingrar och frågade varför Madonna behövde dem när hon onanerade, svarade han: ”för att det är mina”. Hon bet ifrån: ”Om jag använder dina fingrar är det inte onani”, och förklarade att det är ett sexuellt övergrepp. 

 

I oktober 1982 släpptes debutsingeln ”Everybody”, med utsökt timing. MTV hade relativt nyligen lanserats, och Madonnas framgångar stod i tätt samklang med musikvideorna. Dock hade omslaget till debuten inte ens en bild av artisten. Madonna tog många smarta beslut i början av sin karriär. Till sin andra skiva, ”Like a Virgin” handplockade hon Nile Rodgers. Mary Lambert regisserade flera av videorna, och Madonna fick en kongenial roll i Susan Seidelmans film ”Desperately Seeking Susan”. Många feminister hatade Madonna då, och det gör de väl på något sätt fortfarande. Det är den röda tråden i Gabriels biografi, hatet som förföljt Madonna. Kanske det är det som är drivkraften, trots allt.

 

 Att det är en förhållandevis balanserad och välskriven biografi hindrar inte att en del pinsamma epitet smygs in, som att Patti Smith kallas ”punkens poetmoder”, att Debbie Harry kallas ”gatubarns-Marilyn Monroe”, eller att de svenskar hon under 2000-talet samarbetat med kallas "Viking ..."-nånting. Översättningen har inte alltid prioriterats: att Warren Beatty i slutet av 80-talet haft filmer som floppat och nu behöver ”a hit” betyder inte att han är ute efter ”en hitlåt”. Att Madonnas smeknamn på sina kvinnliga vänner på svenska blir ”fittstim” är inte helt genomlyckat. Det slintas också en del på tangenterna, i det som förr kallades tryckfel.

 

Framträdandet på Live Aid-galan var suveränt komponerat, och skedde under 1985, det år som Madonna onekligen var störst. Debuten från 1983 sålde 300 000 exemplar, medan ”Like a Virgin” från november 1984 sålde 6 miljoner bara under sitt första år. Visst har det gått bra också efter det, men i mina öron har hon aldrig varit lika bra som under 80-talet. När Gabriel går igenom skiva efter skiva och hittar guldkorn överallt blir det för hovsamt, speciellt när hon hyllar den senaste skivan, ”Madame X” från 2019. Den senaste riktigt bra skivan kom väl för 23 år sedan ("Music"). Det som aldrig riktigt blir utrett handlar om varför Madonna aldrig verkar vara glad, nöjd eller tillfredsställd. Det är inte utan att man får lust att citera en låttitel från ”True Blue”-skivan: ”Where’s the Party?”