Ett litet titthål som kallas dagarna, Jennie Spetz, Aska

 

Går det att litterärt gestalta den oerhörda förlust som ligger i att förlora ett barn vid förlossningen? Sorg har generellt haft en stark position inom det poetiska fältet, med elegin som en framskjuten genre. Jennie Spetz söker sig i sin andra diktsamling mot det ovanliga sorgearbete som förlusten av ett nyfött barn innebär. Ett litet titthål som kallas dagarna är en bok med få motstycken – Marcus Birros Svarta vykort från 2007 behandlar samma ämne.  

 

Spetz hade i sin debut Förberedelser ett bildspråk som lånade struktur från Erik Lindegren. Här är det mer nedtonat, men inte mindre övertygande:

 

det sovande huset kommer emot dig

som om det verkligen ville skada dig

en riktningslös konstellation av olika material

eller dörrarna till en oerhörd mun som säger

du måste härifrån nu

 

Det oerhörda ligger i den smärtsamma erfarenheten, som skildras i bokens upptakt. Sedan uppehåller sig Spetz vid de kontraster som uppstår mellan de som lever och den som dött, och allt som kunde ha blivit. Dikten omfattar allt som lever och fortsätter leva, till skillnad från barnet. Med en viss dos bitterhet konstateras: ”till och med stormarna / som ödelägger kusterna får namn”. Det är en lakonisk bild av sorgearbetet som gestaltas i komprimerad form, och den orättvisa som skär rätt in i den drabbade.

 

Övergiven och ensam ter sig diktjaget, famlande efter svar eller någon slags förklaring. Någon sådan ges som väntat inte. Livet eller ödet görs aldrig skyldiga till något ansvar. Men styrkan i Spetz dikt ligger i hur hon lyckas konkretisera den abstrakta sorgen och göra den påtaglig och verklig. Ja, och något som min läsning vill likna ett tryckfel stör det som annars kunde ha blivit en för behaglig tolkning: ”tystnaden” skrivs som ”tystanden” (har inte poesi generellt färre tryckfel än prosa?).

 

Det som skrämmer diktjaget är i första hand det som kallas ”Nedanom”, en slags omskrivning för det som hotar och förmörkar. Spetz skriver om allt det som inte fick bli, och parerar skickligt sitt innehåll mellan känsla och erfarenhet, mellan abstraherande och konkretisering. Barnet har blivit ett spöke, fast i omvänd ordning. Vissa av dikterna slår hårt i sin okonstlade realism:

 

när dom bär ut min kropp

lägger den i förbränningsrummet

ser dom kanske avtrycken av dig

dom tillbakabildade delarna

som om du försökte krypa tillbaka in i dig själv

 

Så förefaller dikten bli en allt mer desperat vädjan till makterna, en gagnlös vädjan, så som alla böner verkar vara bortkastade. Spetz skriver om något som inte är helt ovanlig, men den saknar som sagt litterära referenspunkter. Det är en stark bok om ovissheten och otryggheten och den orättmätiga skammen, och den borde ha potential att nå ut till läsare som delar den här erfarenheten.