Driftens väg, Lise Tremblay, översättning Elin Svahn, Rámus

 

Driftens väg ligger strax utanför ett kanadensiskt samhälle nära floden i Bas-Saint-Laurent. Det är en flod med stark ström som ligger alldeles intill vägen, och därav namnet. Men det ligger nära till hands att tänka på andra slags drifter, de av mänskligt slag, när Lise Tremblay samlar fem tematiskt sammanhållna noveller i boken Driftens väg. Det är hennes femte bok på svenska, som vanligt med en översättning utförd av Elin Svahn, och som vanligt i Rámus eleganta utgivning med böcker så små att de riskerar att passeras obemärkt i bokhandeln.

 

Huvudpersonerna är kvinnor som befinner sig strax efter sluttampen i långvariga relationer med män. De är antingen dumpade eller har själva valt att lämna. Som i titelnovellen, om kvinnan som äntligen överger den charmige professorn Éli, han som är betydligt äldre än henne och nu pensionerad och – värre än så – emfatiskt gammal. Med lakonismer tecknar Tremblay en mångårig relations slutfas: ”Han har alltid trott sig förmer än andra. Men förut trodde även jag det.”

 

Novellen, och novellerna, är fulla av liknande uttrycksfulla summeringar. Och människorna tillåts vara udda, kantiga och skeva, utan att det blir sökt. De är nedtonat trovärdiga, på ett sätt som kanske är novellens försprång på romanen, att knappheten i personporträtten utgör en god grund för mindre självklara schabloner hos karaktärerna. Utifrån den positionen kan Tremblay skildra klass och privilegier, och hur lite sådant betyder i slutändan. Att stanna i en dålig relation liknar döden, och i motsats till vad folk i allmänhet tror är det ofta en långvarig process att avsluta en relation, det kan ta årtionden.

 

I de andra novellerna hittar vi hon som vill lämna sin älskare, en man som med en olycklig gallicism får heta – ugh - ”vivör”, en vänskap mellan en dödssjuk kvinna och hon som har en galenskap som lurar i botten, hon som skriver ett långt brev till sin man som hon skilde sig från för tjugo år sedan, samt hon som skiljs från mannen dagen innan julafton, och som ger sig själv blåmärken som straff, enbart för att hon upprepar ett familjemönster: att bli lämnad och sedan försvinna i skammen.

 

I en av dessa välslipade noveller (hur kan de vara så korta och innehålla så mycket!) berättas om vilken plats som samhället har i beredskap åt äldre kvinnor: det vill säga, knappt någon alls, kvinnor som förvandlas till spöken, som går från glada och välbalanserade men som förtvinar: ”Kvinnor som sprang efter tiden. Och de hann inte ifatt den.” Hur är det Shakespeare sa: ”Tiden gör oss alla till narrar …” Ångern i Tremblays noveller handlar inte så mycket om det man har gjort, utan om den man har blivit.

 

Tremblay visar många prov på en skarpt genomskådande blick, som sällan eller aldrig ger efter för elakhet. Hennes böcker har ofta en lågintensiv nerv. Det är skrivet med stilfull hårdhet, där du ändå inte skär dig på de vassa kanterna. Nyligen skrev Mikaela Blomqvist en krönika i GP där hon varnade för litteraturens kitschiga lurendrejare (ledtråd: de heter ibland Annie Ernaux eller Ernest Hemingway), alltså författare som lånar en högre stils kännetecken utan att ta den på allvar; det är skrivet enbart för att beundras, inte för att väcka den estetiskt fruktbara förvirringen.

 

Jag är långt ifrån säker på att Blomqvist skulle hålla med mig – vi verkar vara oense om det mesta – men för mig representerar Lise Tremblay de äkta författarna, de som vågar möta världen med annat än ytlig appropriering av god stilkonst. Här finns skavanker, tvivel och villrådighet. Och ambivalens, icke att förglömma, liksom för att visa att i en novell är det ofta viktigare vad som inte skrivs än vad som skrivs.

 

Liksom ambivalensen manifesteras i Helene Schjerfbecks omslagsmålning från 1927, med kvinnan med de röda kinderna. Dessa kinder blir mer uttrycksfullt mångtydiga genom att vi saknar ögonkontakt med henne. Jag vet inte om jag ska falla för frestelsen att invända att Schjerfbecks målningar trots allt blivit så massreproducerade – inte minst på bokomslag – att de närmar sig den typ av kitsch som drabbat Roy Lichtenstein, Salvador Dalí, samt (gränsfall?) Frida Kahlo, eller om det är ett kongenialt val för just den här boken. Låt mig luta åt det sistnämnda.