Mörkrets vänstra hand, Ursula K. Le Guin, översättning Torkel Franzén, Modernista

En del böcker är så omtalade att det kan kännas som att du redan har läst dem. Det är också en fråga om hur frasen ”att ha läst” ska definieras. När jag var i elvaårsåldern läste jag förmodligen Ursula K. Le Guins sf-klassiker Mörkrets vänstra hand, på rekommendation av några äldre killar som också fick mig att läsa H.P. Lovecraft och Franz Kafka. Jag läste en hel del sf på den tiden, men kan inte säga att jag minns mycket av dessa böcker. Så har jag verkligen ”läst” Le Guin?

 

Nu har den återutgivits på Modernista, som föredömligt har plockat upp dess aktualitet (Lyra Ekström Lindbäck nämner Le Guins namn lika ofta som Sara Abdollahi nämner Lars Norén). Och jag har med besked nu verkligen läst den. På den vintriga planeten Gethen – den kallas ibland enbart Vinter – anländer Genly Ai för att få planeten att ansluta till en intergalaktisk union. Det här referatet bygger till stor del på baksidestexten – jag är ärligt talat dålig på att komma ihåg romaners handling.

 

Redan 1969 skapar Le Guin en värld som har tagit avsked av könen, och koncepten man och kvinna existerar inte förutom när de hamnar i brunst (”kemmer”), då de antar könet av antingen man eller kvinna. Vad de blir är inte bestämt på förhand, och någon som varit man under en kemmer kan gott och väl bli kvinna i nästa. Eftersom det binära är frånkopplat kan Le Guin med stilig njutning formulera en av litteraturhistoriens queeraste meningar: ”Kungen var gravid.” Om en period av kemmer förlängs (och personen fortsätter ha sexdrift) kallas hen pervers.

 

I sitt förord skriver Le Guin om science fictions uppdrag: ”att ställa invanda tänkesätt på huvudet, att finna metaforer för sådant som vårt språk ännu inte har ord för, att göra experiment i fantasin.” Det här skulle lätt kunna få en att tro att hon skriver en överlastad cerebral skönlitteratur, men det stämmer bara till hälften. Den tekniska nivån hålls under kontroll, något som verkar vara mer gångbart i den kvinnliga falangen av sf, Karin Boyes Kallocain, till exempel. När Le Guin vid ett tillfälle nämner sanningsdroger kan en undra om hon kände till Boyes roman (den översattes till engelska första gången 1966).

 

Le Guin ägnar sig åt världsskapande. På planeten har de levt i 1300 år utan krig, och de saknar rentav ett ord för krig (på så sätt påminner de om Putin). Genly Ai får ofta heta Genry i förnamn, då de på planeten har svårt att säga ”l”. Ännu en detalj som ställer världen på ända, för brukar det inte vara tvärtom, att många – inklusive Jönköpingsbor – har svårt att säga ”r”? Det finns en del satir närvarande när landet Karhide beskrivs vara helt illitterat, och bara tar del av nyheter via radion, eftersom tv och tidningar (för att inte tala om böcker) är ovanliga. De vill helst inte flyga heller, som är ett mer sympatiskt drag. Förgäves försöker Genly Ai demonstrera fördelarna med att ingå i unionen, medan de på planeten vill bevara sitt oberoende och behålla sin särart.

 

Det ska inte förnekas att det reses vissa motstånd, som till stor del har att göra med hur konstiga ord som ges för personer, platser, veckans dagar och månaderna och hus och befattningar. Det genererar flera lager av oförstående, och vi får inte mycket hjälp av beskrivningar:

 

Om man vill besöka Fästen måste man korsa Kargav. Över bergen, till gamla Karhide, till Rer, den gamla kungastaden. Nu är det så att jag har en härdkamrat som kör landbåtskaravan genom Eskarpasset och igår sade han till mig över en kopp orsh att de kommer att åka på sin första tur nu i sommar på Getheny åsme, eftersom våren har varit så mild och vägen redan är öppen ända upp till Engohar och passet kommer att vara plogat om ett par dar. Jag själv är inte en som far iväg genom Kargav, jag stannar i Erhenrang med tak över huvudet. Men jag hör till Yomeshta, pris ske de niohundra Tronupphållarna och välsignad vare Meshes mjölk, och Yomeshta kan man vara var som helst. Vi är en samling uppkomlingar, förstår ni, för vår Herre Meshe föddes för 2.002 år sedan medan Handdaras Gamla Väg sträcker sig bakåt tusen år före det [mina kursiveringar].

 

Sådant kan man sucka åt, eller bara godta. Le Guin menar att hon inte har skrivit en utopi, men det finns ändå något utopiskt över en roman skriven på 60-talet – den utkom 1969 – om en planet som inte vet vad krig är. Utopin förutsätter hopp; på 60-talet hade inte kapitalismen och marknadsekonomin krossat alla drömmar. Därför balanserar den här romanen mellan hopp och förtvivlan. Det är också en nödvändig kontext att sätta den i sitt 60-talssammanhang, epoken som också gav oss Rachel Carsons viktiga miljöaktivistiska bok Tyst vår och Marlen Haushofers viktiga postapokalyptiska roman Väggen.

 

En av de saker jag gillar med Le Guins roman är hur hon låter ovisshet och otrygghet utgöra bärande fundament i befolkningens mindset. Romanen växlar mellan olika texttyper: krönika, reportage, faktatexter, monologer och intervjuer och inspelningar, inslag som får den att imitera dokumentärens gränser. Att den i så hög grad också tar upp frågor om migration och bemötande, omsorg och solidaritet, ökar dess aktualitetsgrad.

 

Det är en stundtals fantastisk roman: djärv, intelligent och egensinnig, och något spetsfundig i hur den tar sig an stora frågor. Det är en roman som söker nya vägar för berättandet, och trots de många sidospåren är koncentrationen ständigt närvarande och alert.