Mjölkbaren, Szilvia Molnar, översättning Andreas Vesterlund, Bakhåll

 

Szilvia Molnar är en författare med ungersk pappa och polsk mamma. Hon är uppvuxen i Sverige, men talar främst ungerska inom familjen. Hon är bosatt i Austin, Texas (USA), och även om hon publicerade sina första noveller på svenska sker bokdebuten på engelska. The Nursery utkom i våras i USA, och finns redan på svenska som Mjölkbaren.

 

Det är en roman som går autofiktionens ärenden. En namnlös kvinna arbetar som översättare av svenska prisbelönta romaner till engelska (alla handlar typ om självmord). Hemkommen från BB med den nyförlösta dottern – ”Ärtan” – drabbas hon av postpartum – det som också brukar kallas förlossningsdepression. Hon vägrar lämna lägenheten, och har svårt att anknyta till barnet, som hon i oroande stunder helst vill göra sig kvitt. En granne på övervåningen klagar på barnskriken, och rullar in med sin syrgastank och håller henne sällskap. Tids nog lär hon sig att framkalla dessa barnskrik, för samvaron med grannen är bättre än den ensamhet hon känner.

 

Jag är kluven till Molnars roman. En del av mig är mycket fäst i det precisa bildspråket:

 

När de la henne på mitt bröst tidigt på morgonen var jag som något man ser slängt i vägrenen, ett föremål som en gång haft ett värde. Jag var en läskburk, en strumpa, en halvrökt cigarett, ett tuggummi, en leksak utan huvud eller ett par använda trosor. Jag var det ensamma locket utan flaska.

 

Så långt är jag ense med protagonistens predikament, och jag delar hennes uppfattning av det nyblivna föräldraskapet, att det är något som frigör hela känsloskalan. Det blir ett överskott av alla känslor, både de positiva och de negativa: fullt utslag på skalan som mäter euforin och stoltheten, men lika fullt utslag på skalan som mäter neuroserna och skräcken. Det är skrivet i hyperbolens tonart. När mamman ser en spricka i taket inbillar jag mig att hon ska lyssna till en teaterviskning från den neurotiska kvinnan i Polanskis film Repulsion: ”I must get this crack mended” (en av filmhistoriens kusligaste repliker).

 

En annan del av mig tycker att romanen stampar på samma ställe, och jag saknar en utveckling eller bara en riktning. Jo, jag fattar: hon är deprimerad, och i den upplevelsen ingår att hon helt distanserar sig från mannen. Scenerna när de försöker ha sex hör till romanens mest obehagliga.

 

Att han heter John är kanske en (o)medveten blinkning till Charlotte Perkins Gilmans mästerverk i genren, skräcknovellen ”Den gula tapeten”. Även där stod en manligt kodad John för en rationell motvikt mot moderns känslostyrda erfarenhet. Samtidigt blir Molnars John inte riktigt en nidbild. Nog vill han hennes bästa? Nog försöker han underlätta hennes situation? Men medan hans liv fortsätter i stort sett som vanligt har hennes liv satts på paus.

 

Molnar skriver mycket om kroppen och dess förändringar efter förlossningen: vid ett tillfälle drabbas mamman av akut svartsjuka när hon betraktar den nakne mannen, och avundas att han tillåts fortsätta vara lika vacker som innan. Det finns en djup orättvisa här som Molnar gärna hade fått utveckla. Tyvärr låter romanen inte sådana spår bli tillfällen för tillräckliga diskussioner. Det finns tendenser till kritik av samhällets syn på föräldraskap, i hur mamman genomskådar det förutsägbara och tablåartade i situationen, där pappan fäller sina repliker som om de vore färdigskrivna i förväg.

 

Ändå finns det en slags upphöjd men ändå diffus närvaro i hur Molnar skriver, och det är med behållning jag tar del av historien. Det saknas inte heller skarpa iakttagelser: ”Kanske handlar moderskapet om att jag har förlorat förståndet, och kommer att ägna resten av mitt liv åt att försöka återfå det.” Något jag kan sakna är ändå att mamman ska ta itu med något, försöka göra något för att bli kvitt sin frustration. Rachel Yoders Nattbitchen tillät ändå mamman att hitta ett utlopp för sina primala begär. Molnars mamma är vingklippt av sömnlösheten. Hon har förvandlats från en översättare till en mjölkbar.

 

Med dessa invändningar tyckte jag ändå mycket om romanen. Översättningen är också njutbar till största del, även om det går att störa sig på det flitiga användandet av fraser som är direktöversatta från engelskan, till exempel ”Jag menar …” och ”Jag antar att …” Inte för att dessa uttryck är främmande för svenskan, men de är inte riktigt lika frekventa som engelskans ”I mean …” och ”I guess that …” Trots allt är det här en roman som förtjänar sina läsare. Att Szilvia Molnar också har jämförts med Sylvia Plath beror inte heller enbart på att förnamnen är snarlika. Det finns en underström av mörk humor också i den här romanen.