Essä nr 14 2022; Ord & Bild Nr 3-4 2023

 

Hur ofta tänker du på Ellen Key? Svaret är förmodligen: inte tillräckligt ofta. Efter en längre paus finns ett nytt nummer av omistliga tidskriften Essä ute. Nr 14 anger 2022 som årtal, men det var först i oktober i år som numret fanns tillgängligt för oss som suktar efter den egentliga långläsningen. Att följa Essä innebär en självgående bildningsresa, som tidigare tagit sig genom allt från Carl Jonas Love Almqvists ord om den svenska folksjälen till Kerstin Ekmans ord om rätten att häda.

 

Och Ellen Keys anteckningsbok ”I flera år samlade praktiska ting för stuga och trädgård” ligger som grund för fyra omkringliggande essäer. Anteckningsboken medföljer i faksimil, och det är mer frågan om att titta på den än att läsa den, men så består mycket av materialet också av teckningar, ritningar, urklipp och foton, som samsas med hastigt nedrafsade anteckningar, som ibland ger ett taktilt och nästan tredimensionellt intryck. Allt detta låg till grund för den herrgård som uppfördes åren 1910-1912 vid Vätterns strand strax norr om Ödeshöjd.  

 

Claudia Lindén skulle nog svara ”alldeles för ofta” på min inledande fråga (hon färdigställde sin avhandling om henne 2002). Magnus Florin ger med sin inventering av källorna i Keys bok också en fin bakgrundsbeskrivning, och fokuserar i sin essä både på det praktiska och det teoretiska. Där finns förgreningar till några av de författare Key höll högst, som Thomas Thorild, Goethe och Nietzsche. Hur lång Florins essä än är önskar jag nästan att den hade varit ännu längre, då det är en ynnest att ta del av en lärdom som portioneras ut som om kunskapen inte vägde ett dugg.

 

Ellen Key medverkade ofta i Ord & Bild, en tidskrift som lanserades 1892. Ofta skrev hon då om älsklingen Rilke (som hon också umgicks med). De har Istanbul som tema för sitt senaste dubbelnummer (Nr 3-4 2023). Faktum är att både Essä och Ord & Bild har tagit i med sidantalet och landar på omkring 170 sidor vardera. Du som inte har läst dem har med andra ord tid att åtgärda det under julledigheten.

 

Här presenteras Istanbul utifrån olika perspektiv, och däribland finns idén om staden som ett palimpsest, alltså att de olika historiska lagren finns att upptäcka för den som skrapar lite på ytan. Det här är förstås mer eller mindre sant för olika städer; Berlin och Rom är förstås två andra exempel på palimpsest-städer. Med Sveriges förhalade NATO-ansökan låg valet av Istanbul förstås helt rätt i tiden (men beslutet togs innan vår ansökan skickades in). Med sitt bildmaterial blir Ord & Bilds nummer nästan lika taktilt som Essäs nummer.

 

Bland texterna finns Asli Erdogans essä om exilen, fyra Istanbul-dikter av Burcu Sahin, och Ülkü Holagos text- och bildreportage om protesterna vid Geziparken för tio år sedan, och den uppsluppna andan som tar sig uttryck i graffiti och skämt: ”Humorn finns – tårgas och polisvåld till trots.” Det sker med presidenten Erdogans glåpord ”çapulcu”, som betyder plundrare eller vandal (ett ord som ligger farligt nära Erdogans vänner i Tidöpartierna, de som förälskade sig i ordet ”vandel”). Men skämten har en mörk fond, med 8 döda och 8 000 svårt skadade efter protesterna.