En månad på landet, J.L. Carr, översättning Ragnar Strömberg, Modernista

 

”The winner takes it all”, sjöng ABBA i en dänga 1980. Det är en sanning som aktualiseras varje år en ny vinnare annonseras till de stora litterära priserna (August-, Booker-, Goncourt-): all bokförsäljning tilldelas vinnaren, medan de nominerade får kämpa om smulorna. Samma år, 1980, utkom engelsmannen J.L. Carrs roman En månad på landet. Den nominerades till Bookerpriset, som vanns av William Golding och hans lätt glömda Sjöfarares riter.

 

Trots att Carrs roman skulle filmatiseras några år senare på 80-talet, med en imponerande rollista (Colin Firth, Kenneth Branagh, Natasha Richardson), har nog romanen fallit i träda hos de flesta. Därför är det en smula förvånande att den nu tillgängliggörs på svenska, där Modernista låtit Ragnar Strömberg översätta den. Förvånande, ja, men också glädjande, då det är en oskattbar roman.

 

Den utspelar sig sommaren 1920. Mr T. Birkin anländer från London till byhålan Oxgodby i North Riding, Yorkshire för att restaurera en fresk i kyrkan. Han är fattig som en kyrkråtta när han tar plats i kyrkan där han både arbetar och sover. Han är veteran från första världskriget, gift men med en fru som hoppat en del över skaklarna. Han förälskar sig i den omkringliggande naturen, och även i byns skönhet, Alice Keach, som är gift med kyrkoherden.

 

Birkins arbete skildras tålmodigt när han frilägger den medeltida målningen som täckts över av senare tiders oförsiktiga barbarer. Vad som visar sig är en imponerande illustration av den yttersta domen. Parallellt med att arbetet långsamt fortlöper visar sig krigsskadorna, och ett hat mot kriget som ibland är oförlöst och ibland får utbrott. En av byinvånarna som han umgås med, Mr Moon, har granatsplitter i benet, och Birkin har ofrivilliga ryckningar i ansiktet. Lika ofrivilligt dras han med i byns gemenskap och vardagsliv.

 

Vi får följa arbetet med att ta fram målningen, och det sker gradvis, och gradvis förstår vi också något mer om relationerna mellan byafolket och även Birkins plats där. Han etablerar vänskapsband med Moon och med Alice, men det försvåras dels av att Moon är homosexuell och att Alice är gift med den knepige kyrkoherden. Det är bäddat för svartsjukedrama på flera plan. Men det här är mer en roman om sådant som skulle kunna ha hänt än om sådant som faktiskt sker. I växelspelet mellan det som är förgängligt och det som är bestående ligger åtskilligt av charmen i Carrs roman.

 

Charmig är också flirten med Alice; det blir allt mer uppenbart att hon visar mer än tillbörligt intresse för honom, med sina dagliga besök. Det här är skickligt infångat av Carr, som alltså lät sin roman utspela sig 60 år bakåt i tiden. Den uppvaktning som förekommer är subtil och raffinerad, och påminner oss om vad som har gått förlorat. Det var en försiktigare – men också farligare – form av uppvaktning på den tiden. Laddningen skapas genom denna närhet till det farofyllda – Alice är ju gift (det är också Birkin) – och Carr är medveten om att det räcker med sparsamma effekter för att åstadkomma effekt. Är det tänkbart att en roman av det här slaget skulle kunna skrivas i dag, 43 år senare? Jag vill tro det, men tvivlar.

 

De flesta av byns invånare talar med bred Yorkshiredialekt, något som Ragnar Strömberg fångar ganska väl med någon slags östergötisk kompromiss. Däremot är jag inte helt ense med att han väljer ordvalet ”polare” för originalets ”pals”. Polare kom inte in i svenskan förrän på 30-talet, och det är långt ifrån säkert att den tillknäppta och konservativt lagda Birkin skulle ha använt det.

 

Det är en roman som demonstrerar ett gediget hantverk. Engelskan har begreppet ”minor classic” för romaner som denna, medan svenskan kämpar med att hitta en motsvarighet.

Vad som i slutändan gör det här till en så bra roman är i första och sista hand Carrs temperament, att han ingjuter humor och esprit i berättelsen – kort sagt, liv. Åtskilliga allvarligt lagda författare kan här lära sig något om nödvändigheten av att tillämpa ett sådant temperament. Det är också uppenbart att Carr har tillägnat sig en litterär stil, och att det tillåter honom att förevisa ett medvetet och konsekvent genomfört konstnärligt arbete.