Balder Nr 4 2023; Provins NR. 4/2023; 20TAL #9 2023

 

Så, framför mig ligger färska nummer av tre kulturtidskrifter. Deras teman verkar i dubbla riktningar: dels spretar de åt olika håll, dels hålls de samman. ”Besinning” kan sägas stå i motsatsställning till ”djur”, vars instinkt inte hålls tillbaka av något, och ”queer” är heltäckande, inkluderande, frigörande och överskridande – med andra ord, raka motsatsen till den politiska samtiden, som är besatt av likriktning, utestängande, bestraffning  och gränshållningar.

 

Balders fjärde och sista nummer för i år har som tema valt besinning, och det är aktuellt. 7 oktober skedde Hamas upptrappning av det slagfält som striderna mellan Israel och Palestina har utvecklats till. Här finns dåliga kålsupare i båda lägren, men det är viktigt ändå att försöka mana till just besinning. Varför då? Därför att hämnd är en dålig väg att gå.

 

Av en händelse läste jag nyligen Louise Glücks essä ”On Revenge”, där hon berättar om hur känslig hon var för oförrätter när hon var barn (påminnelse: rättspatos är något som bara är klädsamt på barn), och att hämnd är helt beroende av tiden och futurum. Men tiden är inte oändlig, och så småningom inser du att tiden mildrar alla planer på hämnd, och som äldre är det svårt att uppbåda tillräckligt med energi för att orka hämnas någon som varit dum mot dig.

 

Magnus Halldin och Maria Küchen tar sig an besinning utifrån olika perspektiv. I Halldins fall handlar det också om tid: ”Besinningen har nuets kraft som zenit, men är inte glömsk av det förflutna […] [den] besegrar det uppbrusande inom oss. Konsten att inte vara reaktiv sätter besinningen på svåra prov.” Küchen tar hjälp av Emilia Fogelklou (1900-talets mest underskattade svenska författare), och hennes ord om att vi borde sluta dyrka Jesus så ihärdigt och i stället börja lyssna på honom.  

 

Är pacifism en sämre idé än att fortsätta stötta den militära upprustningen? Eftersom jag definitionsmässigt är pacifist på riktigt – jag gjorde vapenfri tjänst, fast … vad säger jag nu? Jag gör ju vapenfri tjänst, för det är inget avslutat, det är något en håller på med resten av livet, och jag är enig med Küchen att vi någon gång måste sluta hålla vapenindustrin under armarna. Det är svårt, inser nog både Küchen och jag, eftersom det skulle innebära att vi tvingades upphöra med militärt stöd till Ukraina. Men jag tänker på det budskap som Karin Boye lanserade i sin djupt pacifistiska roman Kallocain (också en underskattad 1900-talsroman), med det grönare djupet och den ceremoni med en inaktiv kniv som den alternativa rörelsen ägnade sig åt.

 

Av djur kan vi kanske inte kräva besinning, styrda av instinkt som de är. Författare är väl också ett slags djur. Är det en tillfällighet att några av världens bästa författare heter Virginia Varg, Lina Varg, Vigdis Hjort, Lilla björnhonan K. Le Guin, Olga Korp – och Clarice Lispector föddes som Chaya, som betyder ”djurisk”, och att hon i en krönika skrev ”att inte ha fötts som djur tillhör mina hemligaste nostalgier”.

 

Provins har djur som tema i sitt fjärde och sista nummer för i år. Det är uppfriskande att läsa så många obekanta och oetablerade namn som tar sig an namnet med friskt humör och stor fantasi. Där finns Carl Åkerlunds vackert vassa saga med katter som agerar flyktingar, eller snarare flyktingar som agerar katter. Det är vinnaren i den årliga tävlingen ”norrländsk text”, och den är verkligen en pärla, som jag hoppas når många läsare. Kanske symboliken är övertydlig med förtryckande skällande hundar, men å andra sidan är ju verkligheten lika endimensionell.  

 

Det är ändå en egensinnig novell. Bra litteratur består av 50% mys och 50% rys – den ska både lugna och störa. Om David Foster Wallaces gamla formel stämmer, att litteraruten ska ”comfort the disturbed, and disturb the comfortable”, då är Åkerlunds novell en god representant. Detsamma gäller för Annika Norlins två överblivna sångtexter, där jag mycket gärna hade hört den förbannade samtidssatiren ”Lebeman”.

 

Christine Bylund vänder i sitt bidrag på den vanliga tropen med antropomorfa djur, och låter människorna bli djur. Det är snyggt gjort, och på sätt och vis lika otäckt som i Åkerlunds novell. Anna Jörgensdotters essä om Stig Dagermans djurvärld är också tänkvärd på många plan. Som vanligt finns konsten representerad, här av den samiska konstnären Lars Piraks primitiva men mångsidiga målningar av en natur som löper amok.

 

Konsten är alltid närvarande också i 20TAL, även om det finns en betoning mot litteraturen. Att temat för deras nya nummer (det nionde under 20-talet) är ny queer lyrik borgar förstås för detta, men här finns också Ida Theréns intervju med icke-binära iranska konstnären Atoosa Farahmand, som bor och arbetar i Stockholm.

 

Men mest iögonfallande är förstås omslagsstjärnan, galjonsfiguren Silvana Imam, som begåvats med särklassig rizz. Hon tar sina hiphopverser från den uppsättning av Hamlet som hon gör titelrollen i. (Den släpptes som skiva i fredags.) Jag lyssnade oerhört mycket på henne för cirka tio år sedan, men har tyckt att hon har tappat styrfart sedan dess. Därför blir jag golvad av styrkan i några av texerna här:

 

Brutit dina löften tusen gånger om

Molnen lovar en vacker storm

 

[…]

 

Det är livets alkemi

Lyft ögonlocken och gör guld av tragedin

 

Det queera ligger i att säga saker snett (något Emily Dickinson också visste), som redaktören Madeleine Grive betonar i sin ledare. Hamlet ekar förresten i den queera countryartisten Julian Talamantez Brolaskis dikter, där hen gör det bekanta citatet om sprickorna som släpper in ljuset tillhörigt inte Leonard Cohen, utan Groucho Marx.

 

Att så mycket bra poesi är queer är kanske inte konstigt, eller så här: att så mycket queer poesi är bra. Det finns något utmanande i själva sysslan att skriva poesi, att det är något som befinner sig i det avvikande. Och på tal om samband: Federico Italianos dikter har översatts av Aris Fioretos, och de handlar om Nikolaj Gogol, som Nabokov skrivit en pigg biografi om, och vem utkommer med en ny bok om Nabokov i januari, om inte Fioretos? Inte visste jag att han översatte också från italienska, men å andra sidan är jag inte ett dugg förvånad. I synnerhet dikten ”Tillägg till saligprisandet” är intelligent och rolig.