AI för nybörjare. Allt du behöver för att komma igång med artificiell intelligens, Johan Falk, Natur & Kultur

 

I internets barndom översvämmades marknaden av förenklade handböcker, typ ”Windows / PC / Word / Programmering för dummies” … Det var också mycket prat om hur bokbranschen skulle förändras av internet, att böcker inte längre behövdes då allt skulle tillgängliggöras på ”nätet”. Ändå krävdes det tryckta böcker för att berätta om allt detta, och så är det förstås fortfarande. Internet och böcker lever i ett samförstånd som kanske inte alltid är hyggligt men ändå fridfullt.

 

I år har jag helt tröttnat på AI och den urbota dumma chatGPT-botten. Något gör att jag ändå inte kan motstå Johan Falks nya bok i ämnet, AI för nybörjare. Ofta undrar jag om det är en bok eller en power point-föreläsning jag tar del av: den spatiöst satta texten landar ofta i gröna faktarutor med punktuppställningar och åtskilliga fetstilta ord. Det är redan Falks tredje bok i ämnet – i år. Hans tidigare AI i skolan behövde uppdateras efter ett halvår, och något säger mig att det också kommer en AI för nybörjare 2.0 innan 2024 når sin skärmsläckare.

 

Här sätter han punkt 19 november 2023, men som bekant går utvecklingen snabbt i det här ämnet (har ni hört det förut?). Vergilius gjorde anspråk på litteraturhistoriens kvickaste personifiering (”Ryktet springer på snabba fötter” i Ingvar Björkesons översättning). Här kunde en mindre snillrik poet skalda att ”tekniken springer på snabbare fötter”. Det enda vi vet om framtiden är att den knappast är exponentiell.

 

Ändå handlar ungefär halva den här boken om just framtiden. De spekulationer Falk ger efter för kan te sig naiva eller enkelspåriga i framtiden, men det vet vi inget om nu – och han är den förste att erkänna detta. Här får vi veta en del om hur det praktiskt går till när data inmatas för att skapa AI-chattarna, att RLHF (reinforcement learning with human feedback) ”lär man modellen att vara vänlig, tydlig och hjälpsam, och att hålla sig borta från sådant som uppfattas som fördomsfullt, aggressivt, skadligt eller på annat sätt olämpligt.” Här vill vän av ordning invända: nog är det allmänt känt att dessa modeller härmar våra fördomar, beroende på det ensidiga urvalet?

 

Jo, och det känner Falk förstås till, och han talar i rättvisans namn en hel del om riskerna. Men även här är marken osäker. Jag blir sällan övertygad av den aura av nyfrälst som vidlåder det många skriver om AI. Det han lyckas bäst med är sina pedagogiska genomgångar, för även om mycket berör tekniska aspekter håller han sig på en grundläggande nivå. Alla utsagor om framtiden måste medföljas av emfatiska brasklappar.

 

Men varför är jag då sådan motståndare till AI? Kanske det har med John Milton att göra. I Paradise Losts sjunde sång: ”Long is the way and hard, that out of Hell leads up to light”. I översättning av – gissa vem – Björkeson: ”lång och svår är vägen upp från Helvetet till ljuset.” Med det menar jag bara att vi går miste om något när vi hela tiden ska välja genvägar. Att lära sig saker, att tillägna sig kunskap, är något som tar tid och kräver tålamod. Det är inte så glamoröst, utan det tar tid och det är svårt och jobbigt, men det måste också vara så för att belöningen ska infinna sig.

 

Skolan har hamnat i en återvändsgränd, med sitt fokus på krav, prov och betyg. Vi kommer också fortsättningsvis behöva personer som är insatta i sina ämnen. Och frågan är hur vi ska få några framtida experter om skolan uppmuntrar en nedmontering av den långsamma kunskapsinhämtningen.

 

Fast jag befarar att vi redan är i ett samhälle där AI styr över oss, och då menar jag inte att det är maskinerna som bestämmer, utan mer att vi människor generellt mer och mer antar formen av maskiner. Ta radions Sommar: ser dessa dramaturgiskt identiska program inte sedan länge ut att ha tillverkats av AI? Och Svenska Dagbladets serie ”Perfect helg”, där kändisar varje vecka listar identiska idyllhelg. Vi lever i en värld som redan är styrd av algoritmer.

 

Då är det kanske rätt åt människan om vi uppfinner maskiner som tar kål på oss. För vi har som art i stort sett tappat allt som har med fantasi, skönhet och spiritualitet att göra. Då är Falks bok inget undantag. Den är så tråkigt skriven att klockorna stannar, men det är egentligen inte hans fel, utan ämnets.

 

Bland det mest deprimerande jag läste i år – och då har det varit ett år med många deprimerande texter – var nog Blondinbellas långa text i samma Svenska Dagbladet, då hon lät en AI planera hennes familjeresa till Japan. Så kommer nog verkligheten att se ut för de flesta: man låter AI sköta allt som kräver minsta ansträngning. För så här är det: ska du ut och resa är väl poängen att du i förväg tar reda på något själv, så att du själv kan välja vad du är intresserad av. Men jag kanske har missat något här: att resandet för många mer är en fråga om att beta av vagt igenkännbara punkter som är instagramvänliga och väcker beundran på parmiddagar?