Silencieux, eller Avbildens tillbedjare, Richard Le Gallienne, översättning Hillevi Norburg, Alastor press

 

Tiden är orolig, osäker och ond. Hur ska man stå ut? Man kan läsa. Förlaget Alastor erbjuder ypperlig läsning för den som vantrivs i samtiden, men det är förstås inte fråga om verklighetsflykt, utan mer ett alternativ till ytlig fördumning. Den tidsepok de har siktat in sig på är fin-de-siècle, alltså sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Den franska dekadenta symbolismen är vägledande, även när författaren råkar vara engelsman, som i fallet Richard Le Gallienne.

 

Den som läst någon av de rikhaltiga Oscar Wilde-biografierna har förstås stött på namnet, även om det tenderar att bli allt mindre flitigt nämnt, ifrån Hesketh Pearson (1943) via Richard Ellmann (1987) till Matthew Sturgis (2018). Som ung var de nära vänner och utbytte brev som innehåller löften om kyssar och kärlek, men i verkligheten verkar Le Gallienne ha föredragit kvinnor – i plural.

 

Richard Le Gallienne pendlade mellan London och hemstaden Liverpool, men hann under sitt långa liv (1866-1947) också bo i USA och i Paris. Han gjorde sig ett namn som journalist och kritiker, men ville helst se sig som poet. Eftervärlden håller väl inte helt med honom, men en av hans romaner äger visst rykte – skräcksagan The Worshipper of the Image från 1900, som nu finns i Hillevi Norburgs översättning som Silencieux, med originaltiteln som undertitel.

 

Silencieux är namnet på den dödsmask som uppstod i Paris, och avbildar en död kvinna som fiskats upp från Seine. Albert Camus skulle jämföra hennes leende med Mona Lisas, och hon var också avbild för den första livräddande dockan, ”Resusci Anne”, och blev därmed – inflikar Norburg i en not, ”världens mest kyssta ansikte”. Givetvis var Le Gallienne medveten om att den korrekta franska termen skulle ha varit ”Silencieuse”, böjt i feminin form, men han väljer ”Silencieux” enbart för att det är vackrare. En eftergift åt skönheten, den som romanen tecknar som livsfarlig.

 

Le Galliennes första fru dog i tyfus, och den här romanen behandlar den sorgen. Huvudpersonen Antony är poet, och äger dödsmasken, som han tillber på ett sätt som överskrider det normala. Så småningom försummar han fru och dotter och tillbringar all tid med sin Silencieux, den tysta vackra modellen. Och det är förstås en dödlig förälskelse: att älska avbilden högre än livet. Fast nog är det också därför den här romanen upplevs som så aktuell i våra dagar, som har kedjat fast sig vid bildmediet i olika former (sociala medier och strömningstjänster).

 

Luce Irigaray ställde i en klassisk feministisk text den relevanta frågan: ”What if the object started to speak?” Det känns nästan som att Le Galliennes roman är ett svar på denna – retoriska, får man hoppas – fråga. För det går att läsa romanen som en feministisk text, där Silencieux blir en nidbild av kvinnoporträttet från slutet av 1800-talet. Minns vad Oscar Wilde kallade kvinnor: ”Sfinxer i avsaknad av hemligheter”. Nog var det också idealet: en medgörlig kvinna som höll sig på sin kant, som höll käften. Är det bättre nu, med pornografin och sexbotarna?

 

Det är också en ibland grovt tillyxad satir över konsten och skönhetsdyrkan. Som ung hade Le Gallienne tjusats av dess lockelser, och fick för egen del sina egna lockar objektifierade i beskrivningen ”Shelley med en haka”. Det minsta man kan säga om stilidealet i Le Galliennes prosa är att den är föråldrad, men det är förstås en del av paketet, att det krävs viss tillvänjning för att med behag vistas i den här romanen. Det är förstås en fråga om temperament: är du romantiskt lagd är det en stundtals underbar roman, som sällan nöjer sig med mindre än överdåd i betydelsebärande naturbeskrivningar och som gärna tar till gränsöverskridande i språk och tematik.  

 

Inte för att Le Gallienne går så långt, men det finns nekrofila drag över hans attraktion till den livlösa masken. Antonys fru Beatrice liknar Silencieux, och det är väl också så han motiverar sin besatthet av den. Beatrice, det kanske får en att tänka på Dantes döda ungdomsförälskelse, hon som sporrade honom att skriva Den gudomliga komedin? Jo, vi får veta att Silencieux likt en Faust har levt ett långt liv och varit älskare åt bland andra Sapfo, Catullus och William Wordsworth, samt förstås Dante, och inspirerat dem alla. Även Antony skriver bättre dikter med den som musa.

 

Men det kommer förstås till ett högt pris, något han borde ha fattat innan allt är för sent. Som roman balanserar den mellan satir och empati, och vi ska kanske inte vara alltför snara att döma Antony. Det är inte heller mycket bevänt med en konst som helt håller sig på mattan och saknar förmåga att förvilla oss och – tja, förtrolla oss och få oss att tappa omdömet. Det är skickligt gjort av Le Gallienne att så konsekvent bevara det tvetydiga upplägget. Konsten är vacker och dödlig, och ju vackrare den är – desto farligare.