Intill mjölkhagen, Dylan Thomas, översättning Thomas Warburton, reviderad av Erik Andersson och Per Bergström, Rámus

 

Mitt favoritskämt är från ett gammalt avsnitt av QI, där den walesiske komikern Rob Brydon skryter om att hans pappa bokstavligen växte upp på samma gata som Anthony Hopkins, varpå Stephen Fry snabbtänkt replikerar med drygt tonfall: ”In England, we live in houses”. Det finns med andra ord gott om fördomar från de självgoda engelsmännen mot Wales – lite som hur resten av Sverige behandlar Norrland, med andra ord.

 

Från detta Wales kom poeten Dylan Thomas, rumlaren vars liv så hastigt tog slut i dag för 70 år sedan. Med anledning av detta utkommer på Rámus en översättning av hans näst sista diktsamling Död och öppningar, samt hörspelet Intill mjölkhagen, som kanske förblir hans mest kända verk. Det färdigställdes strax innan han dog, och har översatts av Thomas Warburton, en översättning som nu har putsats av Erik Andersson och Per Bergström.

 

Thomas uppfann den lilla kustbyn Llareggub (som blir ”bugger all” om du läser det baklänges), med sina knappt 500 invånare, för att skildra ett dygn där byn långsamt vaknar från sina oroliga drömmar till en dag präglad av skvaller och kärleksmöten. Några av de mer framträdande karaktärerna i den digra rollförteckningen heter brevbäraran Hugo Hursomhaver, Kapten Katt, Mary Ann Sjöman, Polly Strumpeband, kyrkoherde Eli Jenkins, fru Ogmore Pritchard (hon som fortsätter hunsa sina två döda män).

 

Ja, och så Sinbad Sjöman, förstås, vars namn liknar Sinbad Sjöfarare från James Joyces monumentala roman Ulysses. Den översattes första gången till svenska av just Warburton (och hette då Odysseus), och gissa vem som översatte den andra gången till svenska? Just Andersson. Thomas avsikt var förstås – åtminstone delvis – att prestera en walesisk Ulysses. Det är väl en rolig idé, men kanske roligare på pappret. Förvisso, Joyces roman har sina roliga ögonblick, och det saknas kanske inte direkt humor även i Thomas hörspel, även om en del av skämten har hunnit bli nattståndna.

 

Nattståndet är också Ulf Lundells självupptagna förord, som trots att det är det kortaste förordet jag har läst hinner nämna de personliga pronomen ”jag”, ”mej” och ”mitt” 33 gånger. Dessutom orkade han inte läsa om verket inför förordet, en lättja en kritiker inte kan unna sig. Synd att jag inte är överskattad trudelutt-makare, kan jag tycka då. Kanske Lundells metod är lämplig – för honom, menar jag. Att aldrig behöva lämna sin ungdom måste vara en ynnest, så grattis till honom, säger jag bara, som får vårda sina minnen utan att behöva riskera någon form av omvärdering.

 

Thomas är förstås inte ensam om att bära ett Joyce-komplex, men till hans försvar är Intill mjölkhagen ett tämligen unikt verk. Det är en kuriositet, som hejdlöst forcerar fram sin mix av poesi och dramatik. När Thomas i en passus låter en präst uttala ”your awful wedded wife” (mindre imposant på svenska: ”din hemska maka”) dröjde det inte länge innan det plockades upp av manusförfattarna till den undermåliga komedin Fyra bröllop och en begravning. En del som går förlorat gör det i onödan, som den oerhört vackra summeringen av Rosie Proberts liv: ”I am going into the darkness of the darkness for ever. / I have forgotten that I was born.” På svenska missas den betydelsbärande dubbleringen av mörkret: ”Jag går in i mörkret för alltid. / Jag har glömt att jag någonsin föddes.” Med andra ord: poesin försvinner (i mörkrets mörker).  

 

Warburtons översättning, finkalibrerad av Andersson och Bergström, arbetar annars hårt för att göra originalet rättvisa. Det är inte hans eller deras fel att Thomas fyndiga bild för natten – ”bible-black” – låter så mycket snyggare på engelska än ”bibelsvart” (att här infoga att du bör högläsa verket är en truism). Ibland kan jag sakna hur det låter, inte minst i den inspelning där Richard Burton (som bodde i samma by som Rob Brydons pappa, just saying) excellerar som den första rösten.

 

Det blir ett kaotiskt dygn fyllt av kärlek och sorg. Byn är kanske inte helt i takt med tiden, något en avmätt guideröst förmedlar att en besökare kan ”i dess säregna seder och bruk och i samtal med dess ortsoriginal finna något av den pittoreska stämning av gångna tider, som så ofta saknas i städer och byar som hållit jämnare steg med tidens krav.” Med andra ord: Llareggub är ett okultiverat ställe.

 

Men det hindrar inte Thomas från att skriva om orten med ömsom kärlek, ömsom åtlöje. Kanske personerna där tål att skrattas åt, men kanske de också inte skiljer sig så himla mycket från oss som läser om dem. Det är en ibland lite tröttsam bok, där jag gärna hade sett att Thomas hade skurit ned på en del av sin skämtlystnad. Å andra sidan är det fint att kunna läsa det också på svenska, även om lite väl mycket av poesin drunknar på vägen.