Fritänkandet, Carin Franzén, Glänta

 

Det var drygt två år sedan Glänta senast publicerade något i sin serie hardcore, som sedan 2010 bildat en mörk underström i den svenska bokutgivningen: småskrifter i skärningspunkten mellan litteratur och filosofi och sociologi. Eller bara: essäer som för en girig läsare bildar ett alternativt universitet. Carin Franzén hör till de som gett ut böcker tidigare (redan 2010), och hon tar nu upp den efterlängtade facklan med Fritänkandet. Kvinnliga libertiner och en annan humanism.

 

Minst sagt lovande! Hon skriver om fyra författare från 1500- och 1600-talet: Margareta av Navarra, Drottning Kristina, Anne de Lenclos, samt Antoinette Deshoulières. Libertinen blev som schablon ökänd främst på grund av Markis de Sades härjningar ett århundrade senare, men Franzén borrar något djupare i litteraturhistorien. Det krävs nästan ett specialintresse för att redan på förhand vara bekant med fler än två av namnen, men så har ju litteraturhistorien också varit skicklig på att städa undan kvinnligt skrivande.

 

Här blir libertinen i främsta hand den som vägrar acceptera gränser. Det kunde också formuleras: den som söker upp gränser för nöjet att få överträda dem. Franzén är intresserad av att följa upp och utvärdera de filosofer och författare som hade visioner: vad blev det av dessa goda intentioner? Kvinnor har här ett försprång i att de tvingades tänka makt- och normkritisk, eller snarare att deras subversiva tänkande fick gå under radarn för styrande instanser (kyrkan i första hand).

 

Att vara kvinna innebär att tänka på tvären, och de män som följer detta spår blir också kodade som kvinnliga eller effeminerade. Samtidigt, påminner Franzén mer än en gång, ska vi undvika att tillämpa vår tids snäva gränser för manligt och kvinnligt, och detsamma gäller för historiska personers sexualitet. Var exempelvis Kristina gay? Två svar: ett, vem fan bryr sig? Och två, det som gällde på den tiden var praktiker och inte identitet.

 

Då lyfter Franzén fram det odogmatiska och osystematiska tänkandet, och låter de fyra träda fram i egen rätt som filosofer och författare som blir aktuella och angelägna för vår tid, till exempel genom att skriva ekologiskt. 1600-talet var humanismens tidevarv (Montaignes essäer hade utkommit på 1500-talet), men också en epok där tänkandet låstes fast och kedjades vid doktriner och alt snävare regler för vad som ansågs giltigt och gångbart.

 

Franzén aktiverar ordet ”återerinring” som begrepp för den lagrade kunskapen, som de fyra kvinnorna i tur och ordning sätter i handling genom sina texter. Målsättningen, som jag uppfattar Franzén, är att de visade att en ny humanism var möjlig att iscensätta, en humanism som inte var lika snäv som den gängse. Det libertinska låg därmed i att utmana det rådande, något som kan vara värt att beakta för vår tids JVVF-författare (”jag-vill-vara-farlig”): här fanns de som kunde titulera sig JÄF (”jag-är-farlig”). Kort sagt spelade de med högre insatser – fängelse och dödsstraff, för att vara uppriktig.

 

De fyra kvinnorna låter också kroppen ta plats i tänkandet, och motverkar humanismens hårda linje mellan förnuft och känsla. Margareta av Navarras 1500-talsnoveller hade Boccaccios storverk Decamerone som förebild, men hon ville också uppmuntra ett fritt tänkande. Där ingår högmodet, men också de inskränkningar som fastställts över hur mycket makt vi skulle ha över det egna ödet. (I korthet: väldigt lite makt.) Genom att ge olika röster makten över berättelserna bestrider verket en färdig och definitiv tolkning, och öppnar för ett flerdimensionellt sanningsbegrepp.

 

I den mån Margareta av Navarras novellsamling uppfattas som kaotisk sker det för att det är ett modernt verk, före sin tid, och därmed värt vårt intresse. (Det är snart 70 år sedan Heptameron senast översattes till svenska.) Och vår Drottning Kristina då? Det tänkande hon gav uttryck åt – i tidigare forskning antingen avfärdat eller förminskat – ser Franzén som ”ett kritiskt frigörelsearbete”. Här går Franzén också i polemik mot de som kallat henne ”könets fånge”, och låter henne tvärtom ges egenskap av manlig skribent och låta subjektet ta plats i sina texter.

 

Det som frigör är Franzéns stora bedrift med sin bok, nämligen att visa hur de fyra skapar en motbild mot humanismens syn på människans suveränitet. (Här vill jag citera Göteborgslegenden LOB som skrev på 90-talet: ”Människan som skapelsens krona? Skapelsens keps möjligen.”) Kristina betonade också lidelsernas funktion i vardagen, som något som gav livet färg och smak. Så medan en manligt driven forskning tvivlade på att hon knullade skriver hon: ”Det är viktigare att njuta än att veta.” Så ser det ut när någon tar tillfället i akt att få sista ordet!

 

I fransk kultur fyllde salongen en viktig funktion under 1600-talet, och där briljerade bland andra Anne de Lenclos, som också kallades Ninon. Hon iscensatte en transsexualitet på bildligt plan. I salongen kunde också manliga författare (smaka på det ordet!) framträda inför en kvinnlig publik, något som bidrog till libertinernas försämrade status. Men vi ska komma ihåg att 1600-talet inte var så binära i sitt tänkande, så vi har saker att lära även där.

 

Slutligen Antoinette Deshoulières, som på slutet av 1600-talet bevittnade hur fransk-klassicismen (ugh!) ersatte barocken. Som bekant: in med regler för allt, och väck med allt som andas oordning och som stör förordningarna. Behöver det tilläggas att litteraturen från denna tid är dödstråkig? Deshoulières, som blev bortgift som 13-åring, gjorde sitt bästa för att motverka tråkigheten med sina dikter, fast de utdrag som Franzén åberopar ger inte riktigt mersmak.

 

Som litteratör fick hon ändå stort inflytande, även om hon marginaliserats också i den franska litteraturhistorieskrivningen. Franzén argumenterar flitigt för att vi ska läsa henne från ett ekologiskt perspektiv, och det gör jag gärna. Människan skulle tjäna på att bli mer ödmjuk, och då kan vi lära av Deshouilières och de övriga tre att vi borde lämna vår position i centrum av allt och till på köpet sätta den cartesianska hegemonin i gungning. Den alltför bekanta utsagan ”jag tänker, alltså finns jag” övergår i ”jag älskar, alltså finns jag”.