Aftongata, Aya Kanbar, Nirstedt/Litteratur

 

Aya Kanbars andra diktsamling är liksom debuten sensationellt bra. Hon skriver en poesi som sopar banan med all konkurrens och förtjänar alla tänkbara lovord, men allra mest tål den att läsas på sina egna villkor.

 

Att debutera som tonåring är ovanligt men inte unikt. Lukas Moodysson var 18 på slutet av 80-talet (Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner), Åsa Ericsdotter också 18 på slutet av 90-talet (Oskyld). Men under de sex år jag har deltagit i juryarbetet för Borås Tidnings debutantpris har medelåldern varit drygt 34.

 

Hälften så gammal var Aya Kanbar när hon debuterade och nominerades med diktsamlingen Hyperverklighet. När hon nu utkommer med sin andra bok, Aftongata, är hon fortfarande tonåring. Men inget av detta betyder något, ställt i relation till hur fenomenal hennes poesi är.

 

På ett självklart sätt infriar hon Ezra Pounds enkla men svårbemästrade formel för litteratur: ”Make it new!” Kanbar skriver dikter som verkligen gör något nytt, hela tiden, och jag blir själaglad över ynnesten att få vara verksam som kritiker i en tid när sådana mirakel uppstår. I en av dikterna skriver hon: ”minns mig som ett misslyckat mirakel”. Där sätter jag ett fett blyertsstreck över ordet ”misslyckat”!

 

Hon gör mitt jobb som kritiker så lätt. Föreställ dig hur det var att för hundra år sedan upptäcka en nyutkommen bok av Edith Södergran eller Marina Tsvetajeva. Vildsint och dristigt, där det hämningslösa och det behärskade sammanförs. Så bra skriver Aya Kanbar, och så ska hon bedömas. Inte som en ung talang, utan som en fullfjädrad poet, som vet exakt vad hon sysslar med.

 

Bildspråket flyger högt, men som en annan fullfjädrad poet – William Blake – uttryckte det: ”ingen fågel flyger för högt om den flyger på sina egna vingar”. Det är sannerligen en egen brygd som har tillagats av Kanbar för de här två jämnstarka böckerna. Den brygden innehåller några rågade kryddmått från låtar av Lorde, Marina, Lana Del Rey och Olivia Rodrigo, men det blir aldrig krystat eller påfrestande med citaten, utan de vävs effektfullt in i det egna språket.   

 

Det går för all del an att läsa Aftongata som ett avsked till ungdomen, ett avsked till det högstämda och kategoriska, där världen helt saknar balans och nyansering och där alla känslor är uppskruvade till max. Diktjaget antar formen av en drama queen hög på det som ungdomen kallar ”livets hastighet”:

 

jag vill skära upp dina handleder

jag vill göra dig andlöst beroende

jag vill att ditt liv tar slut

jag vill att ditt liv ska handla om mig

jag vill inte minnas dig

jag vill ta mig under ditt skinn

 

Dödsängeln Azrael blir en följeslagare genom flera av dikterna. Kanbars poesi är visionärt vacker och hon återerövrar metaforen och gör den till en stilfigur värdig hennes unika begåvning. Hennes självsäkerhet beror väl bara på att hon har upptäckt sina dimensioner.

 

Jag minns hur mycket vi i juryn för debutantpriset hyllade Hyperverklighet, och inte med ett ord nämnde Kanbars ålder i diskussionen. Men tanken väcktes: var det en lyckträff? Hur följer man upp en sådan bok? Jo, man skriver Aftongata, som är minst lika bra.   

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/10)