Sidor

2 sep. 2023

Young Bloomsbury. The generation that reimagined love, freedom and self-expression, Nino Strachey, John Murray

 

Det har skrivits åtskilliga böcker om Bloomsburygruppen som var aktiv under 1900-talets första årtionden, med bas i närheten av British Museum. Nu har ännu en bok bidragit till historieskrivningen: Young Bloomsbury, av Nino Strachey. Om namnet känns bekant: ja, hon är släkt med Lytton Strachey, den mest eminenta ur den familj som vid sidan av syskonen Stephen dominerade gruppen.

 

Nu var medlemmarna inte helt purunga under det 20-tal som Nino Strachey helst uppehåller sig vid: både Lytton Strachey och Virginia Woolf var i fyrtioårsåldern när 20-talet inleddes, liksom E.M. Forster och John Mayard Keynes, två andra av de mest prominenta deltagarna. Fast ord som ”medlemmar” och ”deltagare” täcker inte riktigt verksamheten för denna informella sammansättning människor, som aldrig var en klubb eller ett sällskap. De träffades regelbundet för att utbyta erfarenheter, men allra mest för att sporra varandra. En förenkling skulle lyda att det rådde mindre av rivalitet och mer av fiendskap.

 


Ungdomen ligger snarare i förhållningssättet. Här låg det viktiga i att sätta upp ett motstånd mot det förflutna, den gamla viktorianska 1800-talskulturen som fortfarande rådde. Det fanns saker att spjärna emot, avseende fobier, förstockade ideal och konservatism. Ämnena för deras diskussioner var konst och politik, med en starkt queer vinkel. Typ alla var bisexuella, och de trådar som kan upprättas mellan makar, syskon, släktingar och vänner blir så intrikata att det övergår till ett enda virrvarr, som liknar de bilder man fick se i avskräckande syfte av spindelnät som tillverkats av spindlar som fått LSD. När vänskap övergår i kärlek och när kärlek övergår i relation – sådant är inte lätt att hålla reda på, ens i efterhand.  

 

Som utgångsår är 1904 väl valt. Då dör patriarken Leslie Stephen, och barnen blir föräldralösa. Systrarna Vanessa, som tre år senare tar efternamnet Bell, och Virginia, som åtta år senare tar efternamnet Woolf. Det är dock de två brödernas kamratkrets som är den första inre cirkeln: Thoby, som dör 26 år gammal i tyfoidfeber, och Adrian, som blir psykoanalytiker. Men Nino Strachey fokuserar mer på familjen Strachey, som förutom den excentriskt begåvade Lytton innehöll mamman (som han länge bodde tillsammans med), tre ogifta systrar och två gifta bröder. Det är många namn att hålla reda på, speciellt när tiden rör sig från det ystra 20-talet till det dystrare 30-talet.

 

Nino Stracheys huvudtes är att Bloomsburygruppen var 100 år före sin tid, och det är svårt att inte hålla med henne. Det är lätt att inse betydelsen av de torsdagsmöten som hölls för romanförfattaren Virginia Woolf: som kvinna hade hon annars inte tillträde till mäns privata konversation. Hon gick från stumt inhämtande av kunskap – genom bokläsning – till att ingå i en dialog med intellektuella jämlikar. Därmed lärde hon sig hur män pratar, de nyanser i talspråket som går förlorade för den som själv inte läst på universitetet.

 

Det hämningslösa var ett självändamål, och inget ämne var tabu eller fridlyst. Jag förstår Nino Stracheys tanke med att betona det ungdomliga hos gruppen, i synnerhet att det attraherade en yngre generation kulturintresserade. Medan Virginia Woolf och E.M. Forster hör till litteraturhistorien går inte riktigt samma sak att säga om konstnärerna Vanessa Bell, Roger Fry och Duncan Grant. Det är kanske att svära i den profana kyrkan, men är inte deras konst ändå rätt medioker så här i efterhand? Och Lytton Strachey, han har väl tappat sina läsare nu?

 

Det en kan ta med sig från deras insatser är väl det lekfulla anslaget, förmågan att suga musten ur livet. Här styrdes de av viljan att utmana gamla dogmer, och det ska vi fortsätta visa uppskattning för. Gemenskapen inåt värnades högt, medan de kunde vara kyligt avståndstagande utåt. Men därmed liknar de ju vilken annan grupp som helst, oavsett om den kallas för sällskap, gruppering eller sekt.   

 

Nino Strachey gör en del goda insatser själv. Dora Carrington förminskades gärna under sin korta livstid, där hon som homosexuell bland annat bodde tillsammans den lika uppenbart homosexuella Lytton Strachey. Hon tog sitt liv bara två månader efter att Lytton dött. Bland de epitet som hon fått utstå – musa, offer, groupie – har hennes konst satts på undantag, men nu tycker jag den är det betydligt mest intressanta från gruppen (bland annat hennes underbara porträtt av Lytton).  

 

Dora Carringtons porträtt av Lytton Strachey (cirka 1916)

I Bloomsbury rådde ett ärlighetsideal som jag gärna vill tillämpa också på vår försiktiga och blyga tidsanda. Deras mod banade väg för att andra också skulle våga ta för sig – inte minst i Hbtqi-frågor. Här ställdes inga frågor när en man bar smink eller att olika inslag av cross-dressing förekom, och inte heller några följdfrågor till kulten av det effeminerade. De vidgade normerna, och vi kan bara vara tacksamma för att samhället har rört sig mot mer tolerans, även om det finns tecken på att pendeln svängt de senaste sju-åtta åren. Bloomsburygruppens konst var politisk, på det bästa av sätt: nämligen uppviglande.

 

Det som utspelar sig i den här boken har 100 år på nacken, och nu kan en konstatera att så mycket har hänt – och ändå alldeles för lite. I sin dagbok skrev Virginia Woolf, 41 år gammal: ”My theory is that at 40 one either increases the pace or slows down. Needless to say which I desire.” Det här var nästan på dagen 100 år sedan, men gäller förstås fortfarande. Det finns ett alternativ till att bli gammal, det gäller bara att bekräfta denna intensiva glädje i att finnas till och fortsätta upptäcka, fortsätta sträva, fortsätta tillägna sig kunskap. Det är din definition av ungdom som gäller.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.