Sidor

11 sep. 2023

Moral, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista

 

Medan den inhemska litteraturdebatten tuffar på i sitt låga men uthålliga tempo med inlägg om autofiktionens vara eller inte vara och ifrågasättanden av ambitionsnivåer som tar sikt på låg verkshöjd finns det fortfarande en bunt författare som går från ord till handling. En sådan är Lyra Ekström Lindbäck, som efter ett par böcker med efternamnet Koli är tillbaka till sitt debutantnamn.

 

Moral är titeln på den nya romanen, som skjuter in likt en kil mellan just några av de aktuella debattämnena. Dels genom att låna sig till det självbiografiska med en protagonist som forskar om samme Iris Murdoch författaren själv skrivit sin avhandling om, och dels genom att vara en roman med högt tilltagen ambitionsnivå. Vi som läst den här mångsidiga författaren de senaste tio åren har också fått lära oss att vi aldrig kan förvänta oss att få läsa en roman som liknar de tidigare.

 


Till Prag anländer Anna Lindström för att doktorera, och får som handledare en gift man som hon nästan omedelbart inleder en relation med. Anna är romanförfattare, och ämnet för avhandlingen är det onda och goda i litteraturen. Genast utspelar sig en batalj om makt, svek, skam – alla givna inslag i riktigt god litteratur, alltså. För det fina i kråksången är ju att den riktigt goda litteraturen så påfallande ofta är ond till sin natur. För det är – förstås? kanske? – ett svek när Anna använder sin relation till mannen till sin nya roman.

 

Lindström Lindbäcks roman är riktad till detta du som är handledaren, en svensk forskare, som dessutom är gift. Det skär sig mellan hustrun – oftast refererad till som ”X” – och Anna. Ur intrigens grundpremiss utvecklas det till en thriller, som klarar sig utan att plundra genrens förråd av klyschor. Det är skrivet med hyperskarp blick på individerna, och lika totalt hänsynslöst och hämningslöst som det måste vara. Är det försvarbart? Om vi på allvar delar uppfattningen att en bra bok lever för evigt eller så länge det finns läsare så kommer människor i kläm. Inget får vara heligt i en sådan bok.

 

Nu tror jag inte att det här hade blivit lika bra om Ekström Lindbäck hade lagt sig längre ifrån den egna upplevelsen. Romanen utforskar ämnesområden kring begär, kontroll, maktövertag. Begäret efter kunskap rör sig parallellt med begäret efter sex, och lusten blir ett tvehövdat monster som äter upp allt vad samtycke heter. Ur detta skeva förhållande skapas situationer som blir allt mer otillbörliga, där ambivalensen görs så närvarande att den nästan tar bokstavlig plats som en manifestation av deras inneboende känslor.

 

Berättarjaget har övat sin känslighet för nyanser, något som är ett osvikligt inslag i det som rör det relationella. Anna blir en sensor för andras laddade känslor kring skam och åtrå, begär och avsmak. Som enklav i ett otjänligt hus fungerar den filosofiska institutionen där hon ska forska, med en nästan övertydlig symbolik för ämnets status som rör sig mellan det reducerade till det obefintliga. Samtidigt: så som världen ser ut nu borde studiet av moral vara mer högprioriterat.

 

Så blir det en roman som också handlar om skillnaderna mellan det cerebrala och det utåtagerande. Anna och handledaren attraheras av sina inneboende likheter:

 

Vi är inte konstruktiva eller systematiska tänkare. Vi tycker båda om att gå emot rådande konsensus; inte för att vi är övertygade om alternativet, utan för att skingra, underminera och grumla.

 

Givetvis är det en farlig väg, att så medvetet uppvakta kaos, och givetvis inbjuder det till problem och dilemman. Där finns också en naggande tvekan i Annas projekt: att hon helt enkelt involverar sig i en hemlig relation för att testa en teori. Där finns också inslag som reser outtalade frågor om lögn och sanning, såsom den provocerande insikten att den som ljuger är en bättre människa än den som talar sant. Men finns ens bra människor, om de inte utsatt sig för det dåliga, det farliga, det osunda? Ekström Lindbäck lånar den tanken från John Milton, att den som bara lever fromhetslivet och inte konfronterar det onda inte vet något om godhet.  

 

Moral är en bra titel på denna raffinerade roman, och omslagets typsnitt är dessutom utformat så att det går att läsa in en alternativ stavning: Amoral, som i amoralisk. Och det självbiografiska förstärks förstås när inte bara huvudpersonens efternamn Lindström slår ihop författarens två efternamn, utan också namnet Anna lånar de avslutande bokstäverna i förnamnen Lyra Elin Josefina.

 

Riktigt bra konst söker inte efter en tolkning som slår fast dess mening, hävdade Susan Sontag i essän ”Against Interpretation”, utan väcker oro hos den som tar del av den. Denna oro, denna neurotiska upprördhet lämnar mig aldrig under läsningen av Ekström Lindbäcks nya, aggressivt skållheta roman. Det handlar kanske inte heller lika mycket om makt som det handlar om frigörelse.

 

Vid det här laget har Lyra Ekström Lindbäck skrivit sex stycken romaner, och det står var och en fritt att rangordna dem. Jag tycker att alla är nästan lika bra, inklusive denna, och mer beröm än så förtjänar inte den här boken, än att säga att den är skriven av den kanske mest begåvade romanförfattaren som just nu skriver på svenska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.