Sidor

7 aug. 2023

Spetakkel; Mimosa; Lyngtarm, Nanna Storr-Hansen, gjendiktet av Julie Stokkendal, H//O//F

Mycket av den danska nya poesin från de senare tio åren har översatts till svenska. Dock inte Nanna-Storr Hansen, som jag läst två böcker av (Mimosa och Bøgetid). När jag råkar komma över en norsk översättning av hennes tre första böcker tvekar jag inte att läsa den. De tre böckerna heter så på norska Spetakkel, Mimosa, och Lyngtarm, och utkom i rask följd 2017-2019 (innehållsförteckningen anger fel årtal). Norska och danska ligger nära varandra, förvisso, kanske mer språkligt än kulturellt.

 

Som helhet kan Storr-Hansen skriva en relativt typisk ung dikt (hon är född 1991). När hon inledningsvis skriver om att sjunga kroppen elektrisk undrar jag förstås om hon har läst Walt Whitman eller lyssnat på Lana Del Rey. Svaret är inte det väntade: hon har studerat klassisk musik och min gissning är att hon har haft visst samröre med den Edith Södergran som var väl förtrogen med Whitman.

 


Dikterna i den här boken är otåligt skrivna, präglade av den rastlöshet som också den hör ungdomen till. Kaos och ordning blir mindre av kontraster här och mer något som ska hanteras i ens vardag. Så stakar dikterna ut vägen mellan kartan och verkligheten, utifrån en dansk tradition som inleddes av Michael Strunge och handlade om individer som smeker en ordbok innan de smeker någons kropp. Men det ska också sägas att Storr-Hansens dikt rör sig mellan det sinnliga och det sexuella. Var ska känslorna vara om inte utanför kroppen?

 

Debuten Spetakkel är något valpig, och tillkom när Storr-Hansen var elev på den legendariska Forfatterskolen, där hon pluggade tillsammans med bland andra stjärnorna Yahya Hassan och Jonas Eika. Utan att gå så långt som att säga att hon skriver ekopoesi har naturen ändå en given plats i dikterna, där diktjaget går bort ifrån civilisationen. Kroppen utsätts för okulära besiktningar, men det handlar också om att återerövra sin kropp från det som gör anspråk på den. Allt är anfrätt av aggressivitet och tidens obevekliga gång, av osynliga men påtagliga utropstecken.

 

Vi kan skoja bort mycket, och vi ska skoja mycket, men vi ska också vara mycket allvarliga, och Storr-Hansen hittar en bra balans mellan dessa så kallade ytterligheter. När allvaret sätter in och kamperar med stoltheten blir dikterna stabiliserade och bra:

 

Et hva åpner meg og som du

løper inn i meg skinnende og

likegyldig

 

Skaper hukommelsen ekko denne ødelagte mandagen

som jeg husker deg gjentatte

besvergelser gjennom den lange dagen

 

I triptykens mellanbok Mimosa (som jag skrev om 2018) handlar det mer om att befinna sig mitt livet och om glädjen och våndan av att uppsöka gränser – inte för att se vad som håller dig tillbaka, utan för att se vad som kan ta dig vidare, bortom det som tycks möjligt. Vi har en plikt att uppleva saker så intensivt som möjligt, och Storr-Hansen befinner sig inom det imperativ som i litteraturens värld stavas vidare, framåt, längre. Det är en somrig bok, som vill utforska allt det som inryms i det lilla stora ordet jag.

 

Det är också en bok som är större än debuten, som reser större anspråk på läsaren. Hon skildrar en förälskelse och dess konsekvenser. Som läsare börjar jag undra vad det är som ger poesin den här rättigheten att vara så intim. Om jag tillåts översätta skriver hon till exempel så här: ”jag får besök av sperman / jag får besök av havet / jag får besök av längtan / känslan att / när jag gör så han / kommer / så kväver jag / hans kuk”. Inte riktigt den typen av samtal du brukar ha med andra människor?  

 

Men det är också en bok som ställer frågor om vilken typ av sanning som är den giltiga. Kan en dikt säga vad som helst i skydd av att det är dikt, att allt kan reduceras till ett bildligt plan? Storr-Hansen skriver en dikt som är lika belyst av sol som Edith Södergran, så kanske det inte är så långsökt att knyta den elektriska kroppen till Whitman:

 

Jeg kan ikke bli sjenert

i solskinn

solen

er det første

allerede største

blikket

den lengste

konsekvensen

tenk på hvor lyset har vært før!

 

Den tredje boken, Lyngtarm, skrev Storr-Hansen på en vecka, och den utgavs helt oredigerad på det mindre förlaget Virkelig. Här dominerar öppenheten, som också inleder boken: ”i et forsøk på å / åpne meg ble alt / åpent”. De korta dikterna verkar tillkomna i ett efteråt, efter sjukdomen och behandlingen. Om det finns ett aggressivt driv i de tidiga dikterna är det här mer frågan om passivitet som ändå inte kapitulerar eller fogar sig i ingreppen. Mer blir det förskjutningar som ska försöka ges en rimlig förklaring, och hur det som sker förnimms som något utifrån kommande:

 

blikket mitt er forsvunnet

inn

og er kanskje blått

jeg er ikke helt

meg selv

jeg er tektonisk

glir

fra hverandre

 

Det är en skräckvision: det du känner tillhör inte dig. Den hjälplösheten förmedlas på ett kusligt inkännande sätt i den här boken, när dikten och kroppen reduceras och bara vissa funktioner kvarstår av bådadera. Även om det är en fin dikt är jag mer imponerad av det Storr-Hansen gör i sin längre bok, Mimosa, och framför allt i den senare Bøgetid, som borde översättas till svenska.

 

Till den här boken hör också ett samtal mellan Storr-Hansen och hennes översättare (fast gendiktare låter vackrare) Julie Stokkendal och redaktören Gunnar Wærness. De talar bland annat om häxskolan i Danmark (Storr-Hansen känner stor samhörighet med Olga Ravn och Mette Moestrup), om intuitionens roll i hennes skapande, om gränstillstånden som finns investerade i böckerna, om likheterna mellan ekopoesi och moderskapslitteratur.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.