Magnificient Rebels. The First Romantics and the Invention of the Self, Andrea Wulf, Alfred A. Knopf

Är det inte med befolkningen som med sanningen, där man brukar säga att strävan är mer värd än resultaten?

 

Det är som om kvinnor gör allt med sina händer, och män gör allt med verktyg.

 

Många betraktar målningar med helt slutna ögon, för att inte störa fantasin.

 

Det här är tre slumpvist valda texter ur den ljuvliga boken Romantiska fragment, som Vertigo gav ut i slutet av 1900-talet (översättning Mattias Forshage och Per-Erik Ljung). Upphovsmännen till just de här tre fragmenten var bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel, men boken innehöll många andra lika bra kortare texter av Novalis och Friedrich Schleiermacher.

 

Tillsammans med några ytterligare unga snillen tillhörde de Jena-gruppen, som i slutet av 1700-talet råkade sammanstråla vid detta tyska universitet. Vad de åstadkom? Inget mindre än att sätta en litterär epok till världen – romantiken. Om dem handlar Andrea Wulfs bok Magnificient Rebels. The First Romantics and the Invention of the Self, och det är en träffande titel. De fragment ni nyss läste tillkom 1798, och det var ur deras gemensamma ansträngningar engelsmännen Coleridge och Wordsworth fick inspiration till sina Lyrical Ballads, som utkom samma år.

 

Wulf skriver om det skifte mot självet som sker när de här förhållandevis unga intellektuella träffas och bildar det hon kallar ”the Jena set” (bra bandnamn? kanske). Namnen torde vara bekanta för var och en som stiftat närmare bekantskap med den romantiska epoken. När boken inleds 1794 är bröderna Schlegel 22 och 27, Novalis 22, Schleiermacher 26, filosoferna Fichte 32 och Hegel 24, bröderna Humboldt 25 och 27. Något senare anslöt Schelling, 19, och dramatikern Tieck, 21. Till gruppen hörde också de något äldre (tillfälligtvis) radarparet Schiller, 35 och Goethe, 45. En kortare tid vistades också det största poetiska snillet av alla på tyska där – den drygt 20-årige Hölderlin.

 

Bra laguppställning? M-hm. Men Wulf visar att kvinnorna inte hade en oansenlig del i det stora och framgångsrika tankearbetet. Där fanns Caroline von Humboldt, gift med Wilhelm, Dorothea Veit-Schlegel, gift med kritikern Friedrich Schlegel, och främst på scenen: Caroline Michaeils-Böhmer-Schlegel-Schelling, gift med i tur och ordning Franz Böhmer, August William Schlegel och Friedrich Schelling. Tillsammans med Schlegel översatte hon Shakespeare, och som bekant var det ju romantikerna som var först med att uppskatta Shakespeare efter förtjänst. Dessa översättningar inledde också Shakespeares ojämförligt starka ställning i Tyskland, där han enligt Wulf rentav är mer spelad än i England. Wulf, som tidigare skrivit två böcker om Alexander von Humboldt, upplyser att Herman Trautschold strax efter hans död kallade honom ”vetenskapens Shakespeare”. Och brodern Wilhelm stiftade Humboldt-Universität, Berlins första (nu finns sex stycken).

 

I boken får vi veta att Jena-romantikerna kom på själva romantik-begreppet, som en liten ordlek med ordet romanhaft, som betyder ungefär ”roman-lik”. Deras rön var en följd av de vetenskapliga landvinningarna under 1700-talet, men att de saknade djupare kontakter mellan vetenskap och konst. Schellings ideal var att låta all konst bli vetenskap och all vetenskap bli konst. Novalis menade att ju mer poetiskt något var, desto sannare var det (anteckna!); han uppfann det strålande begreppet ”rationellt kaos”. Där andra betonade förnuftet, intellektet och reglerna betonade Jena-romantikerna fantasin, jaget och känslorna. De såg filosofi som något mer än en disciplin: en aktivitet. Man är inte filosof, man gör det. Tidigare absoluta sanningar med gudomlig auktoritet ifrågasattes, men Gud sattes inte helt åt sidan – deras livssyn bejakade andlighet och den form av intryck som härrör från det klart metafysiska. Det kan sägas att de med gemensamma krafter – mer lek än ansträngning, faktiskt – förlöste fantasin. Det som nu är en självklarhet: fantasin som den skapande konstnärens högsta prio, var sannerligen inte det under 1700-talet.

 

Hur kom det sig då att detta kunde hända just då och just i Jena? Till att börja med visar Wulf att Tyskland vid tidpunkten hade 50 universitet, till skillnad från Englands två (Oxford och Cambridge). Det var en intellektuell miljö överlag, med en god marknad för böcker och tidskrifter. Kort sagt: det fanns läsare. Wulf jämför med några andra senare grupperingar: de amerikanska transcendentalisterna i mitten av 1800-talet – Emerson, Thoreau och Hawthorne – Londons Bloomsburycirkel i början av 1900-talet – Wolves, Forster, Bells och Keynes – amerikanska expats i Paris under samma tid – Hemingway, Pound, Stein och Fitzgerald.  

 

Det slår mig att Rebecka Kärde recenserade Magnificient Rebels i DN nyligen. Ingår inte hon i en liknande grupp unga intellektuella – författare och kritiker – som håller på att skapa något omstörtande med podden Gästabudet (Kärde, Lyra Ekström Lindbäck, Mikaela Blomqvist, och tidigare Victor Malm)? Framtiden får utvisa det. Det kan finnas anledning att påminna om Goethes ord på ålderns höst: ”Tusentals individer bidrog i skapandet av mina verk […] Ofta skördade jag vad andra hade sått. Mitt livsverk har skapats av ett kollektiv.”  

 

Var för sig förtjänar den starka laguppställningen i Jena en egen bok, men Wulf gör sitt bästa för att täcka mesta möjliga med sina presentationer. Det är inte alltid lätt att hålla reda på vem som gör vad, men det är inte heller alltid poängen. Poängen ligger i det gemensamma arbetet, det som skapar en outtalad konkurrenssituation. De var vänner, och på vänners vis har de lika nära till samförstånd som uppslitande gräl och oenighet. Det kan vara värt att tänka på för kritiker som Gabriella Håkansson och Kristina Lindqvist, som i vårens litteraturdebatt om boktexter på instagram menar att en kritiker måste vara bitter och ensam (det vill säga: aldrig träffa författare eller människor i bokvärlden) för att bli en bra kritiker.

 

Det är inte heller alltid lätt att veta vad som är hybris och motiverat gott självförtroende när de här tyska snillena betraktar världen och sig själva. Wulf betonar i sitt förord att hon tycker om att skriva. Hon har en ovanlig bakgrund, som född i Indien och uppväxt i Tyskland, har jobbat länge i USA men är numera bosatt i London. Hon har alltså skrivit boken på engelska, för den som undrar. Men läs för all del hela boken Romantiska fragment, eller Novalis Hymner till natten: det som är så uppenbart är att vi har att göra med författare som gläds åt att skriva och gläds åt vad de skriver, att det finns entusiasm och hänförelse i deras tankearbete. Det är stilens lycka – ett humörhöjande textskapande.

 

Men tiden är utmätt, och från 1800 inleds flykten från Jena. Om franska revolutionen spelade en roll som inte ska underskattas för inledningsfasen skulle inte obetydliga orosmoln hopas i och med Napoleons närliggande krigsframgångar. Det här påverkar boken – liksom alla biografier där huvudpersonen tillåts bli äldre än 30, och efter alla starka kapitel om kärlek och sjukdom – sex och död – kommer en svacka när det är cirka 75 sidor kvar. Luften började gå ur de viktiga figurerna. Och det blir också mer än lovligt skvallrigt när våra vänner blir något äldre. Om det beror på att det fanns mer att skvallra om eller att vi får större aptit på skvaller ju äldre vi blir, det är en öppen fråga. En annan sak jag gärna hade undvarit är ganska flitig förekomst av fatshaming.

 

Det är trots allt lärorikt att ta del av utförliga resonemang om Fichtes Ich-teori, som går emot lärofadern och förebilden Kants kategoriska imperativ. Där Kant talar om ansvar, talar Fichte om vilja. Se där ett embryo till den franska existentialismen! När Fichte debuterade med sin Ich-bok troddes det allmänt att det var Kant som hade skrivit den, eftersom förlaget lite osnyggt tryckte två utgåvor: en med Fichtes namn på omslaget som såldes i Jena, där Kant var verksam, och en med anonym författare, som såldes i resten av Tyskland. Kant fick offentligt förneka sin inblandning. Till det intressanta med Fichte hör att han förmodligen var den som skapade pedagogisk träffpunkt, det vill säga extra studiehjälp på kvällstid för de som hade svårt att hänga med på föreläsningarna.

 

Den här inofficiella akademin uppmuntrade varandra. Det är klart att de gick varandra på nerverna, det är klart att när lovorden sköts i höjden blev det så småningom lika nära till att de tröttnade på varandra. Mycket av vad de skapade borde vi dra lärdom av, till exempel den enkla sanningen att poesi finns på andra ställen än i dikten (liksom att religion finns på andra ställen än i kyrkan). Kort sagt: läs den här boken om du vill lära dig saker och ha roligt under tiden, om du vill bli inspirerad och om du vill känna dig mer optimistisk och få mer tillförsikt inför vad människan kan göra under lyckosamma omständigheter.