Genans och värdighet, Dag Solstad, översättning Lars Andersson, Ordfront

Trogna lyssnare av podden Gästabudet har hört Victor Malm flera gånger uttala sin uppskattning av Dag Solstads roman Genans och värdighet. Det är oklart om det är orsaken till att den nu utkommer i nyutgåva på svenska, eller om det beror på att Solstad allt oftare lyfts fram som tänkbar Nobelpristagare i litteratur. Lars Anderssons översättning utkom 2005, men det står ingenstans i den nya boken att det här är en nyutgåva.

 

Det är ovanligt att det blir sådana nyutgåvor när inte ens två decennier passerat, men i själva verket borde det ske oftare; många böcker äger den sällsamma förmågan att inte bara bevara sin aktualitet utan att också öka den. Solstads roman utkom 1994, samma år som Sveriges statsminister Carl Bildt skickade e-post till USA:s president Bill Clinton (som lät en assistent svara). Denna utväxling var första gången statschefer kommunicerade med e-post, och jag nämner det av en anledning, då Solstads roman så tydligt tillkom i ett avgörande skifte mellan två samhällen: det moderna och det hypermoderna.

 

Liksom romanens huvudperson Elias Rukle är jag en gymnasielärare som mer än gärna undervisar om Henrik Ibsen. Vi är båda 56 år (jag fyller i september), och har båda exakt 25 år i yrket. Vi promenerar båda 7-8 minuter för att ta oss till vår närliggande skola. Dessutom är jag liksom Elias beroende av att varje dag ta på mig ”en gnistrande ren skjorta”. Skillnaden är att han får ett Falling Down-anfall, och det har inte hänt mig (än).

 

Efter ett dubbelpass om Vildanden (liksom mig ägnar han fyra veckor åt varje verk) får han sitt sammanbrott när hans paraply vägrar samarbeta. Inför ett annalkande regn tappar han det totalt och skriker ”fitta!” åt en elev. Det gör att han inte kan återvända till jobbet. Hemma väntar den (tidigare) ”obeskrivligt vackra” hustrun Eva Linde, som tidigare var gift med hans enda vän, filosofistudenten Johan, som övergav Eva och deras gemensamma dotter för att söka sig ett nytt liv i USA.

 

Solstads roman utspelar sig under denna Elias sista (halva) arbetsdag, men större delen ägnas åt att minnas perioden då han och Johan var bästa vänner. Det blir tid för rannsakan. På flera sätt bryter Solstad mot romanformens förutsättningar, genom att idissla och upprepa exakta fraser. Han förlänger skeendena, och det är ett sätt att ansluta sig till besatthetens poetik som får honom att likna två andra norska prosaförfattare som slagit igenom stort i Sverige: Jon Fosse och Vigdis Hjorth.  

 

Det mest fascinerande med den här romanen är att den kombinerar porträttet av människan med en genomskådande bild av samhället. Elias noterar att den leda de unga alltid känt inför sin skoltid tidigare godtogs som ett slags naturtillstånd. Elever har alltid vantrivts, men ändå gjort jobbet, under outtalat motstånd. Hans elever nu är så likgiltiga att de inte ens bryr sig om att dölja det, utan de demonstrerar sitt förakt inför honom och all den kunskap han står för.

 

Fast är Elias en pålitlig berättare? Romanen är hans monolog, och liksom i vissa av Thomas Bernhards romaner befinner sig hans berättarröst i en slags negativ loop av självförakt och pessimism. Solstad skriver liksom Bernhard musikaliskt, med den typ av upprepningar som hos en mindre skicklig författare blir ett maner. Men frågan kvarstår: ska vi lita på Elias när han ondgör sig över de ungas förfall?

 

I så fall är årtalet 1994 viktigt, det år romanen utkom i Norge. Det var då internet blev tillgängligt för allmänheten. Kanske det är så enkelt att internet blev dödsstöten för klassisk bildning? Det som då var en tendens, känsligt infångat av Solstad (som på författares typiska sätt visar stor mottaglighet för strömningar), har nu blivit stenhård sanning. Kunskapsförmedling och bildning står ännu lägre i rang nu. På skoltwitter används ofta termen ”lärarhjon” för att illustrera lärarens degradering i samhället – även om jag värjer mig för ordvalet delar jag den analysen.

 

Efter att ha hört alla lovord om denna roman var mina förväntningar högt uppskruvade. Jag är inte besviken. På ett sätt är det en väldigt instängd roman, men till skillnad från många i grunden skickliga författare som hamnar där gör han något vettigt av den positionen. Det här är en roman som lyckas med det sällsynta: att säga intelligenta saker både om människan och om samhället. Den är inte mindre viktig att läsa nu än den var 2005, eller 1994.