Aprikoser i Donbas, Ljuba Jakymtjuk, översättning Ida Börjel och Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

aprikosträden finns, aprikosträden finns

 

Så inleds Inger Christensens Alfabet, en av 1900-talets mest centrala diktsamlingar. Aprikosen är med andra ord en frukt laddad med poetisk symbolik. Ukrainska Ljuba Jakymtjuk har i sin diktsamling Aprikoser i Donbas gett aprikosen ännu mer innebörd. Här existerar den endast så länge landsgränsen uppger att hon befinner sig i hemlandet: där Ryssland börjar finns inte längre aprikosen.

 

Det här är då en bok som utkom 2021 och till stor del tar upp det ryska kriget i Ukraina. Dikterna är skrivna från 2008 till 2020, och Jakymtjuk skräder inte orden i det förord som inleder, och skrevs i år särskilt för den här utgåvan: ”När kriget i Ukraina började 2014 …” Till stor del handlar dikterna om tillvaron för familjen i det sönderskjutna Ukraina. Föräldrarna som lämnar Luhansk i Östra Ukraina och flyttar till Kyjiv, och hålls kvar enbart genom snilledraget att låta dem odla potatis på en plätt i utkanten, så att de tvingas invänta skörden innan de kan återvända.

 

Förordet övergår i essän, och dikterna kan sägas övergå i reportaget. Det blir då nedslag i en existens där det hotfulla visar sig i allt som sker, där allt när som helst kan övergå i våld. Det Jakymtjuks dikter mest uppehåller sig vid är förändrade livsvillkor – att det vi menar med förändring inte sällan har ödesdigra konsekvenser. Flera av exemplen är språkliga. Ett så oskyldigt ord som elektricitet (”elektryka”) blir genast laddat med fara, då dess ljus kan leda fienden mot sina mål, och i förlängningen kringskära hela ens vardagliga trygghet: ”Ordet handlade nu om värme mitt i vintern, om vatten i rören, om uppkoppling och mobiltäckning, om allt som är avhängigt att det finns ström.”

 

Jag må vara ursäktad för dessa citat ur förordet. Läsande människor (10% av befolkningen) kan delas in i två släkten: de som läser förord och efterord (4% av läsarna) och de som inte gör det (96% av läsarna). Det är ett sorgligt tecken på att även de som läser saknar nyfikenhet. Här blir förordet en lysande och helt nödvändig ingång till dikterna och ger bakgrund till dess balansgång mellan förtvivlan och ursinne.

 

Dikterna som följer delas in i fem avsnitt: ”Aprikoser i Donbas”, ”Nam och kriget”, ”Förfalleri”, ”Dikter, inte vita”, samt ”Sådana kallas nakna”. De följer ett tydligt utstakat mönster, som stavas ”krig”. Undantaget är den avslutande sviten, med tio dikter som måste kallas uttalade kärleksdikter. Syftet är outtalat men oerhört tydligt: kärleken står kvar som enda segraren när även krigen är slut. Våld må utplåna mycket, men inte kärleken, som ser till att få sista ordet.

 

Jakymtjuks aprikoser bär hjälm, liksom för att visa offrens skörhet. Det finns hos henne en blick på världen som i ena stunden är troskyldigt naiv, och i nästa ifrågasättande och anklagand. Hon skriver om närheten till världen, att det som sker i hennes hemland sker i vår värld, inte på någon avlägsen plats. Barnets utsatthet blir allt mer accentuerat, och det blir också tydligt att det är de unga som offras. Och dikterna rör sig fritt mellan den egna erfarenheten och kollektivets.

 

En av de kraftfullaste dikterna använder bildspråket för att sammanföra olika element, liksom för att visa poesins närhet till det barnsliga, och hur det barnsliga blir en tillgång när ett allvarligt budskap ska framföras:

 

kamma ditt hår inför natten

dessa skyskrapor

tovar aldrig mer ut några moln

 

sy ihop byggnadens sår

täck den brända huden

med förbandets vita kors

 

Det är en stark överlevnadsdikt, och jag anar att om jag i framtiden har glömt mycket annat jag har läst 2023 kommer jag att minnas bilden av skyskraporna som en gång kammade molnen fria från tovor, men nu fylls av sår som täcks av vita förband.

 

De konkreta bilder Jakymtjuk arbetar med blir en tillgång i dikterna, och får dem som sagt att likna reportage. Långsamt tecknas bilden av en värld som gått förlorad. Ibland leker hon med ordens valörer, och översättarna – radarparet Ida Börjel och Nils Håkanson – får tänja på både sig själva och på svenskan för att återge en lämplig avbild av de ursprungliga dikterna, inklusive slang- och kraftuttryck. I en av kärleksdikterna talar diktjagets älskade polska, där ordet ”kochana” är ett smeknamn, som på ukrainska är en mer uttalad kärleksförklaring (med stavningen ”kohcana”, tror jag?), och det lurar diktjaget att tro att hon är mer älskad än hon är.

 

I andra dikter har orden i sig sprängts sönder, och affix har tappats bort. Luhansk blir bara hansk (”lu är jämnat med marken den röda”), och poeten är ”inte längre Ljuba / bara ba”. Det är dikter som vägrar befatta sig med hyckleri. På en sida hittar jag ett kvitto som mitt pekfinger försöker riva loss, tills jag upptäcker att det är från en supermarket i Kyjiv. Med andra ord: en trompe l’œil. Och som titeln lyder: ”det här är inte ett kvitto, det är en dikt”. Word.