Dithyramber i aftonglans, Vilhelm Ekelund, Nirstedt/Litteratur

Vilhelm Ekelunds initialer tecknar ett bortglömt men användbart ord, som också passar förträffligt för just honom: VE. ”Ack och ve” kunde lyda som överskrift till en text om honom, och många texter har det blivit om denne särling inom svensk litteratur. Hans flitiga utrop: ”oh, åh, ah, o, å” ger honom en framskjuten position som romantiker, men en senkommen sådan då han var verksam hundra år efter romantikens egentliga tidsepok.

 

I Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek har nu återutgetts Dithyramber i aftonglans från 1906, skriven av en blott 26-årig författare som därmed tog avsked av poesin som uttrycksform. Sedan blev han renodlad aforistiker – förmodligen den enda som skrivit riktigt lyckade aforismer på svenska. ”Endast det enkla har subtilitet”, som det står i en av hans bästa böcker, Metron från 1918.

 

Och det enkla är vad hans dikter också ägnar sig åt. Men vad är dithyramber? Enklast förklaras det väl som hyllningssånger till Dionysos, med explicita anor till det antika Grekland. Den som anser att den grekiska kulturen fortfarande har mycket att tillföra – jag hör till dem – är Ekelund en god vägvisare. Det är en levnadstrött samling dikter, samlade i tre sektioner, där kvällsdithyramberna inramas av en bukett naturdikter och en bukett landskapsdikter.

 

Pindaros och Nietzsche är Ekelunds läromästare när han skriver sina kortfattade hårda dikter. Anders Olsson har skrivit ett suveränt förord, och han är också en av relativt många som har skrivit utförligt om författaren (Ekelunds hunger). Det är tacksamt att skriva om Ekelund, kanske för att hans texter ger resonans i det egna. Olsson betonar den språkförnekelse som Ekelund förespråkar, och visar hur främst finlandssvenska modernister, inte minst Gunnar Björling och Edith Södergran, tagit djupa intryck av Ekelund.

 

Det ljusflöde Ekelund släpper lös saknar nog motstycke i svenskspråkig litteratur, med undantag för Björling, och det är minst sagt en vederkvickelse att följa hur flera av dikterna närmar sig ljuset som lindring mer än befrielse:

 

Är det ljust, strålar

där klart i ditt öga?

Är det ljust

ditt hår, av skyarnas vårblått och guld,

bär det doften

av blåklintblommande säden?

Din fot, är den lätt och svävar i ditt knä?

Huld Charis, blommar,

ser hon under ögonhåren?

I guld lyser där

Afrodisisk vår?

 

Den värld Ekelund skriver om i denna sin sista diktsamling är annars grå. Det är ett ord som skapar en grå linje genom dikterna – inte mindre än 27 gånger upprepas ordet. Det Sverige som framträder blir därmed grått och glanslöst. Den pessimistiska livshållningen ställs mot tilltron till språket, och en önskan om att uppfinna en alternativ värld genom poesins avsteg från normalspråket. Det är en romantisk hållning som går tillbaka till Stagnelius, och har följts av andra svenska poeter därefter, som Paul Andersson, Bruno K. Öijer, Johannes Helldén och även Malte Persson.

 

Den här tron på det poetiska språket ställs också mot en enkelhet i uttrycket. Det gammalmodiga finns bara på ytan, i ord som ”vederkvickelse” och ”hugsvala”. Livsledan är tidlös: nyligen rapporterade Kairos future att andelen människor som ser livet som meningslöst var 6% för 20 år sedan, medan siffran nu lyder 25%. Det är siffror Ekelund skulle ha nickat uppmuntrande åt.   

 

Den här samlingen går i efterhand att se som ett övergångsverk, mot Ekelunds senare prosa, som excellerar i stränghet och stramhet. Den stil som vurmar för grekiska ideal: blank, vass, kort. Det är lätt att raljera över somligas vantrivsel med samtiden, men det går också att tillämpa Satans ord i Miltons Det förlorade paradiset när han utbrister:

 

                          Vart skall jag väl fly

från gränslös vrede, bottenlös förtvivlan?

Vart än jag flyr är Helvetet, själv är jag

ett Helvete, och från mitt låga djup

ser jag ett ännu lägre gapa öppet

som hotar med att sluka mig [.]

 

Ekelunds diktat blir då att utveckla sin personlighet i stället för att försöka undfly det onda som vi ställs inför. Det onda representeras av det mörka, höstlika, regniga. Ekelund lyckas vara både en anomali och en urtypiskt svensk poet. Det ska villigt erkännas att han sällan är vitsig, men det går att läsa in en ordlek när han anspelar på ordet ”förälskat” i raden ”ack, förr älskat, ljus”, följt av ett sammanbitet ”jag nu måste / gömma … darrande, / hjärtat …” Och det finns även något storslaget i flera av dikternas slutsatser: ”Om natten i min sömn / står du på mitt hjärta” och ”Jag sörjer att hjärtat läks”.   

 

Det är dikter att rysa inför. Av välbehag? Jo, fast inte enbart. Ett visst mått av obehag skänker dikterna också. Ekelunds diktjag förbereder sin outsiderposition, som närs av andras oförstånd och förakt. Men det ligger något triumfatoriskt i att sörja hjärtats läkningsprocess. Även när Ekelund ser det vackra i världen finns tanken på det förstörda där, och det är ju en annan romantisk trop, att inte kunna njuta av stunden eftersom den infiltreras av förgängligheten.

 

I Ekelunds ”hjärtas rum är evig Februari, / allt blommar där mot svart.” I en av de sista dikterna skriver han också in sina initialer – ”Åh ve!” Det liknar en hälsning från någon som inte direkt har gett upp, men som vill övertyga utan att övertala.