Alla mänskorna ha problemen, Adrian Perera, Förlaget

Titeln Alla mänskorna ha problemen låter som en allmänmänsklig sentens, alternativt något en Torgny Lindgren i högform skulle ha kläckt ur sig – med reservation för att han hade behållit den gamla verbformen: ”Alla mänskorna hava problemen”. Det är finlandssvenske Adrian Perera som upptäcker guld med denna titel till sin fjärde bok.

 

Och titeln löper som en uttalad refräng genom hans roman, som har Constance som huvudperson. Hon är född i Sri Lanka men flyttar till Finland när hon gifter sig med Reidar, och tillsammans har de sonen Anthony. Nu har de separerat, något Constance håller hemligt för sin familj i det forna hemlandet, och hon försöker hantera alla de olikartade problem som ställer sig i hennes väg. Tiden är 80-tal och 90-tal.

 

Det är en polyglott roman på fyra nivåer, som nyttjar svenskan och engelskan i första hand, men också en del finska. Oöversatt, så här gäller det att vässa sitt språköra. Och så smygs en del singalesiska in. Rappt växlas mellan olika idiom, liksom för att demonstrera behovet av och vikten av anpassning. Här gestaltas den translanguaging som var så hett stoff för en handfull år sedan (att man växlar mellan de olika språk man kan i en konversation till exempel). Och om jag nyss sa fyra språk vill jag korrigera till ett femte: finlandismerna, som när vi möter det behändiga ordet ”sku”, som ju täcker in både ”skulle”, ”ska” ”kunde” och ”borde”. Men ordet ”hepig”, är det ett sanktionerat ord (jag hittar det bara på en blogg från 2010, att någon ser ”heppig” ut)?

 

Constance heter fortfarande Harmony när hon konverserar med sin mamma. Berättelsen utspelar sig på olika tidsplan. Hon hamnar i bråk med grannarna, med arbetskolleger, men skapar också vänskapliga band, främst med Ulla-Maj. Sonen kommer delvis i kläm, förstår man av berättelsen. Men det är en berättelse som inte riktigt vill ge läsaren allt för tydliga riktmärken. Informationen pytsas ut i beskedliga doser, lite hipp som happ. Det man lär sig är att det går att lära sig av sina misstag.

 

Romanen behandlar också det som är normalt och det som är absurt. På kort tid har Perera etablerat sig som en pigg och egensinnig författare med flera finurliga tricks i rockärmen. Hans roman tecknar ett relativt vanligt öde, men till det ovanliga hör hur han presenterar det. Det sker med ett antal olika stilar, där du hela tiden tvingas ställa in skärpan för att uppfatta vad som inträffar.

 

Du kan jämföra med hur du går till väga när du ska böja ett objekt (en kvist, kanske). Om du testar är du troligen för försiktig: ingenting händer, det får ingen effekt. Så tar du i, och tar i och tar i, alldeles för mycket och det du försöker böja knäcks. För du vet inte när mellanläget infinner sig. Så är det också med orden, och som författare – och läsare – måste du förhålla dig till dem på det sättet, att du hittar mellanlägena. Annars blir texten antingen för intetsägande eller så knäcks den. Tro mig, båda fenomenen är lika vanliga, det vill säga texter som vill för lite eller vill för mycket. Perera har lyckats hitta balansen.

Med hjälp av sitt egenartade språk skapar Adrian Perera en romanvärld som gör avtryck. Den sätter också starkt fokus på just formmässiga aspekter, och jag påminns hur Jonas Hassen Khemiris debut Ett öga rött togs emot i Sverige, med idel missförstånd. Nu är väl svenska läsare mer assimilerade och mindre benägna att gå i sådana lockande fällor, men det tarvar en viss anpassning att ta del av de ofta omkastade ordföljderna i den här anarkistiska romanen.

 

Å andra sidan har jag sällan läst ett så konsekvent genomfört projekt i att låta språket bli den bärande beståndsdelen i romanbygget. Vi blir helt utelämnade åt Constance besynnerliga språk, halvt om halvt charmigt, halvt om halvt jobbigt. Men det är förstås meningen, och Perera är inne på något ytterst viktigt: hur långt sträcker sig vårt tålamod i att försöka förstå den som avviker från våra språkliga normer? Svaret är nedslående, kan jag avslöja utan att säga för mycket.