Sidor

11 apr. 2023

Alla landskap inom mig – om gudar, helgon och poeter, Eva-Stina Byggmästar, Björkmans förlag

Vad är det som räddar oss från det onda och farliga? Inte är det Stålmannen (förlåt, Superman). Inte heller är det Dejan Kulusevski eller Ulf Kristersson. Enligt Nick Cave är det skönheten som räddar oss, och det låter ju mer rimligt. Men jag tror kärleken också vill ha ett ord med i laget. Det tror också Eva- Stina Byggmästar, som efter en brådmogen debut och lång tjänstgöring åt poesin nu ger ut en samling essäer, med titeln Alla landskap inom mig – om gudar, helgon och poeter.

 

I sanningens namn dominerar helgonen och mystikerna över poeterna. En av de förstnämnda var nederländska Ester ”Etty” Hillesum, som dog i nazisternas koncentrationsläger. Hon bidrar med den vackert välfunna titeln till den här samlingen, och ansvarar för den bärande tanken hos Byggmästar, att vi behöver vända blicken inåt för att skåda våra dolda resurser. En essä om poeten Eva Ribich behandlar diktens funktion som meditation och bön.

 


Men mest handlar det om andlighet i vidare skala, med vissa omvägar över kaffet, smultronet och fikonet. Texterna är till största del hämtade från tidskriften Ad Lucem från åren 2016-2019. Det handlar om vad som håller oss samman, och Byggmästar är bra på att upptäcka dolda trådar. Det sker i ögonöppnande essäer som visar samband mellan Kalevala och den grekiska gudinnan Afrodite, Emily Dickinson och bröderna Grimm – och detta endast i den text som berör smultronet.

 

Och essäerna lever mer på de ovanliga sambanden än det ovanliga uttryckssättet. Byggmästar är sällan lika djärvt språkförnyande i sin prosa som när hon skriver poesi. Det kan beklagas, men i gengäld antar hon rollen som lärare med ackuratess. Hennes stil är prydlig och ordnad, även när hon utan att darra på manschetten visar att fikonsirap är en tillrådlig ingrediens för den som vill bättra på sin golfsving (sant). Och vad åt Eva för frukt? Inte var det äpple, menar historikerna, som satsar på bananen – men med tanke på fikonets funktion i religionen är det kanske mer troligt, och vad är det för frukt Eva sträcker sig efter när ormen lockar i Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, om inte – ett fikon.

 

Byggmästar rör sig hemtamt bland medeltida helgon och mystiker, och visar indirekt att det finns ett tillgängligt levnadssätt bortom vår tids marknadskrafter. För den delen kan den tiden vara hos oss tidigare än vi anat: se bara på de anpassningar som större centraleuropeiska städer som Paris behöver utföra nu för att säkerställa att det går att bo i husen under sommarens värmeböljor.

 

Här finns likheterna mellan sådant vi trott var obefintliga. Underförstått har Byggmästar skrivit ett politiskt manifest som uppmanar oss att sluta separera och börja integrera. Hon gör en etymologisk utvikning kring svordomen ”perkele”, kanske det finska ord flest svenskar känner till. Då visas att all kultur gör sig beroende av appropriering. Madonnan med Jesusbarnet har en förlaga i den fornegyptiska Isis med Horusbarnet i sin famn. Och bilden av Kristina som självlärd, som Peter Englund föreslog i sin biografi, hånskrattar Byggmästar åt: hon pluggade sex timmar på förmiddagen och sex timmar på eftermiddagen, med prästen Johannes Matthiæ Gothus som lärare.

 

Så ja, här finns många ögonblick av ren och skär häpnad – ungefär som när Byggmästar själv skriver poesi, alltså. Hennes essäer är informativa och lärorika mer än tankeväckande på det sätt som dikterna är, men ändå något som svårligen kan undvaras av den som är villig att vidga sitt universum om än bara en aning, och släppa in andra tankar än de som dominerar samtiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.