Sidor

2 mars 2023

Tropismer, Nathalie Sarraute, översättning Margareta Norrstrand & Kerstin Vidaeus, Modernista

Det är ganska trångt på den piedestal som går under namnet ”1900-talets viktigaste romaner”. Nathalie Sarrautes Tropismer är en av dem, en bok jag länge skytt – kanske på grund av lathet, kanske på grund av fördomar, vad vet jag – men nu har jag sent omsider läst denna ryktbara bok, bara för att upptäcka att den inte har mist ett uns av den laddning den har haft inom litteraturhistorien.

 

Modernista ger ut den i den gamla översättningen från 1966, och det kan väl sägas vara godtagbart, då den inte har utkommit i nyutgåva sedan dess. För tiotalet år sedan lanserade förlaget en liten Sarraute-serie, och nu alltså denna välputsade pärla, med ett förord av Torbjörn Elensky. Han förespråkar slow reading, något som inte är helt tidsenligt i skärmläsningens tidevarv. Han jämför boken med prosadikterna i Baudelaires Le spleen de Paris, och det är välfunnet: även här rör det sig om texter i det minimalistiska formatet på gränsen mellan prosadikten och novellen.

 


Sarraute föddes 1900 i Ryssland, men följde som tvååring sin mamma till Paris efter föräldrarnas skilsmässa. Hon levde under nästan hela 1900-talet – dog bara drygt två månader innan millennieskiftet – och började redan 1932 skriva på de tjugofyra texter som skulle bli Tropismer. Den publicerades ett olyckligt år – 1939 – och det dröjde till en nyutgåva på femtiotalet, då den landade som en prototyp mitt i den famösa ”nya franska romanen”, med namn som Alain Robbe-Grillet och Claude Simon.

 

I Tropismer skildras inre rörelser mellan individer. Titeln är hämtad från biologin, de växtrörelser som tecknas av exempelvis blommor som rör sig mot solen. Denna metafor var Simone Weil samtidigt ute med i sina texter. Sarraute frigör sig från den linjära berättelsen med sina textstycken, tablåer där de som regel är en och en halv sida eller kortare. Och hon vägrar koppla ihop berättelserna till en enhet.  

 

Jag måste säga att jag genast dras in i den här korta romanen, och vill på alla sätt och vis försvara dess framskjutna plats i en 1900-talskanon. Det är inspirerande att följa Sarrautes metod genom de olika texterna, som knyts ihop av koncentrationen. Det inspirerande ligger mindre i ett behov att härma, och mer i att se vilka möjligheter som kan öppna sig i att göra någonting på nytt.

 

Så befrias jag från delar av min skepsis till den nya romanen med franska förtecken, och kan tycka att dess skamfilade rykte till viss del är oförtjänt. Sarraute skriver om känslor som hålls tillbaka, men de finns där, bara väntar på att släppas fram. Hon skriver om de anonyma individerna, och refererar ständigt till ”de”. Hennes metod bär vissa spår från författare som Virginia Woolf och Marcel Proust, inte minst i förtjusningen i den långa satsbyggnaden. Sömlöst sys de olika delarna ändå ihop, i rörelser från ett medvetande till ett annat.

 

Då bildas förutsättningarna för ett organiskt skrivande. Det är rent språk, och att beskriva den här romanens ”handling” skulle bara få den att låta avsevärt tråkigare än det är att läsa den. Sarraute släpper fram känslorna och ger omgivningen rörelse, i platser som bidar sin tid och erhåller en annan slags passivitet än den vi vanligtvis erkänner att den äger. Det blir pulserande texter, som i allt mer lekfullt våghalsiga språng introducerar de djärva tankarna:

 

Även tingen var misstänksamma mot honom, och sedan mycket länge, alltsedan han som barn hade vädjat till dem, försökt ty sig till dem, klamra sig fast vid dem, känna deras värme, hade vägrat att ”lyda”, att bli vad han ville göra dem till, ”poetiska barndomsminnen”. De var ordentligt kvästa, tingen, väl tämjda, de hade den perfekta tjänarens uttryckslösa, anonyma ansikte; de visste sin ställning och vägrade svara honom, förmodligen av rädsla att bli avskedade.

 

Så roligt det är ändå att läsa dessa besynnerliga berättelser! Allt eftersom utvecklas också motivkretsar. Så här kan då Sarraute skildra det som går under beteckningen ”kvinnoliv”:

 

Deras ansikten var liksom stelnade av en slags inre spänning, deras likgiltiga blickar stannade vid ytan, gled över tingens skal, vägde det ett kort ögonblick (var det vackert eller fult?), lät det sedan falla. Och sminket gav dem en hård lyster, en fräschör utan liv.

 

Det är en gestaltning som uppmuntrar en ironi utan kyla, en distans utan avmätthet. Att Sarraute skippar sammanhang och bakgrund är välkommet, då hon skapar karaktärer som lösgjort sig från barlast. Ofta finns det en underförstådd överenskommelse om utpräglade stilister – Woolf, Faulkner, Proust, Flaubert, Nabokov – att de inte intresserar sig från samhället eller människan. Men det är en grov förenkling, rentav en förfalskning, som om språkintresset trumfade samhällsintresset.   

 

Det här komprimerade formatet passar Sarraute ypperligt. Hon låter tankebanorna färdas fritt, tecknar kurvor som bara påbörjas och lämnar sedan resten åt läsarens medskapande kraft att ta vid och fylla ut efter eget behag. Det är minst sagt med tacksamhet jag – äntligen! – har läst en så pass stor liten bok som Tropismer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.