Sidor

7 mars 2023

Tillfredsställelse, Nina Bouraoui, översättning Maria Björkman, Elisabeth Grate

Till de författare som det är både lätt och svårt att bilda sig en uppfattning om hör definitivt franska Nina Bouraoui. Hon är uppvuxen i Alger, Zürich och Förenade Arabemiraten. Född 1967, romandebuten avklarades i början av 90-talet och en handfull böcker kom ut på svenska innan Elisabeth Grate förlag tog över utgivningen på 00-talet, där det blivit tretton titlar, samtliga i Maria Björkmans kompetenta översättning.

 

Det är relativt lätt att hålla reda på hennes böcker, då hon i stort sett skriver samma roman om och om igen. Detsamma kan förstås gälla Marguerite Duras, som är en uppenbar förebild, och Nobelprisvinnaren Patrick Modiano. Liksom ganska många andra författare (Sara Stridsberg, William Faulkner, Elfriede Jelinek …). Men svårt också, för var ska en ens börja, ställd inför ett författarskap som omfattar så många titlar – arton, om vi räknar också de ej översatta romantitlarna? Svårt även då så många av de svenska titlarna har snarlika omslag.

 


Personligen håller jag följande högst: Pojkflickan, Mina onda tankar, Dockan Bella, Innan männen, Kärlekens geografi, Våra kyssar är avsked, Enstörig … Fast nu upptäcker jag att jag listar dem i den ordning jag läste dem en gång i tiden. På 00-talet och en bit in på 10-talet var det med stor behållning jag läste Bouraoui, men det är ett intresse som har avtagit. Mitt råd till en läsare kan därför lyda: varför inte börja var som helst? På årets bokrea fanns Alla människor har av naturen ett begär att få veta för en billig penning. Den duger bra. Eller den roman som ges ut idag: Tillfredsställelse.

 

Den franska titeln lyder, likt Rolling Stones örhänge, Satisfaction, och det är lämpligt, då den ekar av sångens envetna negation: ”I can’t get no satisfaction”. För det handlar mycket om det omöjliga i åtrån – som vanligt hos Bouraoui, och det är minsann inte något att beklaga. ”Jag bemästrar konsten att inte sjunka till botten”, som kvinnan i den här romanen yttrar vid ett tillfälle.

 

Men för att göra processen kort med tematik: det självbiografiska skrivandet har genomgått en slags utveckling under 2000-talet, eller bara fått en renässans. Ibland på ett tröttsamt sätt (nämn Knausgård en gång till så reagerar jag med ett ”snark”), och ibland på ett frigörande sätt. Hon gör något eget med det privata stoffet, och använder en passivt aggressiv metod, som kan erinra om Duras likväl som om Hélène Cixous, Annie Ernaux, Marie NDiaye och Édouard Louis. Det är som om franska författare inte kan skriva om sig själv utan att det blir våldsamt. Det är förstås en tillfällighet, men när hon tar upp mäns våld ingår begreppet tropismer, just som jag har läst Nathalie Sarrautes klassiker med samma namn, en bok som Modernista påpassligt återutger.

 

Premissen för denna roman av Bouraoui är att en mor, Michèle Akli, fyller sju skrivhäften med sina tankar. Hon är gift med en svart man, Brahim, och har den tioåriga sonen Erwan. Året är 1977. Då var författaren tio: betyder det att hon här är pojken Erwan? Men en sådan fråga är helt ovidkommande, för vad ska jag göra med den informationen om den förvandlas till sanning? Skammen blir en förutsättning för mammans skrivande, tillkomsten av skrivböckerna som fylls med i första hand oro inför sonens förehavanden. Äktenskapet verkar ha svalnat – hon drömmer om möten med andra – och sonen har en kompis, Bruce, som är tjej men kanske på väg att bli kille. En flickpojke, kunde man säga för att anspela på en av Bouraouis tidigare romaner (Pojkflickan).

 

Hon verkar vara skapad med Bruce Lee som modell, eller om det bara är en projicering från mammans sida. (Hur mycket projicerar vi inte?) Det är svårt att veta, när vi enbart har hennes subjektiva och partiska berättarperspektiv att tillgå. Och hon vakar över sin son, med all den auktoritet som föräldraskapet skänker henne. Samt med avund, då hela hennes väsen upptas av tankar om andra: sonen, Bruce och hennes mamma Catherine.

 

Men vad då skam? Tja, är det inte så att vi borde skämmas mer, i generell mening, och framför allt skämmas över rätt orsaker. Vi borde skämmas över vår livsföring, att vi lever så egoistiska liv, att vi inte tänker på morgondagen. Mer än våra enskilda handlingar är det något skamfyllt över våra liv i det stora hela, vår oförmåga att erkänna att vi ingår i ett större sammanhang. Det vi ska skämmas över är att vi inte verkar kunna sluta öka de skadliga följderna av hur vi lever. Skammen samverkar också med sorgen. Och de förbjudna tankarna.

 

Bouraouis språk är lyriskt, och det är en fröjd att ta del av Maria Björkmans fina översättning av ett bildspråk som ofta rör sig mot obekant terräng. Det är ett högstämt serent språk, men det är också nere på jorden, i en balansgång mellan det abstrakta och det konkreta. I dessa skarpa iakttagelser finns det något oerhört sorgligt kring förbannelsen som vidlåder detta att vara kvinna. Till det sorgliga hör att ständigt bli underskattad. ”Mitt hjärta är en straffånge”, spekulerar hon, och det kunde vara romanens alternativ till titel. Stilen är ordknapp. I hårt sammanpackade meningar. Ja. Den är tät. Men den är också livfull, splittrad, rörlig, följer sina egna lagar, och öppnar mot nya insikter.

 

Det finns också gott om iakttagelser kring de rasistiska strukturer som skuggar relationen mellan kvinnan och mannen, eller om det bara är i hennes inbillning sådan rasism uppstått. Hon berusar sig, och kallar det för självmedicinering (den största livslögnen, detta med ”självmedicinering”, alltså). Det hon skriver är präglat av skam och skuld, framför allt över att inte vara tillräckligt lycklig i sitt äktenskap. Det måste ses som ett misslyckande, resonerar hon.

 

Parallellt med hennes egen åtrå förekommer skogsbränder i området, och det blir en juxtaposition där hennes inre härjats av bränder som har ödelagt hennes själ. Med sedvanligt dödsförakt skriver Bouraoui sin monomana prosa, och det blir en påtaglig styrka, bara en klarar av att ta sig genom en del uppriktiga och ganska jobbiga frågor. Och för den delen: varför heter det samvete, när det korrekta ordet borde lyda skamvetet?

 

Kvinnan i romanen saknar sin ungdom, saknar den närhet till de yttersta känslorna som ungdomen gjorde åtkomlig. Men ungdomen innebar också att befinna sig i en ständig väntan, och förväntan, eller kanske för-väntan är ett mer passande ord. Skrivandet gör oss fria – typ. Kvinnan blir allt mer våghalsig i sina omdömen. Här finns också mer än en beskärd del av hotfulla antydningar, annalkande ensamhet och det svåröverkomliga i att leva sitt lev genom andra.

 

Om det inte har märkts: jag tycker jättemycket om den här förtätade boken, den är bara så svår att greppa och beskriva. Men Bouraouis stil är visuell, och i korta glimtar sipprar våldet in, och görs därmed desto mer effektfullt. Det är lite som med Erik Lindegrens berömda rad: ”att skjuta en fiende och tända en cigarett”. Kvinnan blir allt mer utled på sin mans blidhet, och siktar in sig på att följa sonens kompis Bruce, och hennes förvandling, för att se om det går att hejda den som redan som barn ”har slösat bort löftet om sin förtrollning”. Och hennes mamma Catherine, framför allt.

 

Som sagt. Läs Nina Bouraoui, börja här eller någon annan stans. Det är din olycka om du inte gör det. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.